Vi som skrivit denna uppsats heter Anders Ek, Morgan Karlsson och Mattias König och studerar internationella ekonomprogrammet med inriktning tyska vid Karlstads universitet. Vi har valt att inrikta vårt arbete på Value at Risk med avseende på framförallt ränteriskhant-eringen. Under 1980- och början av 1990-talen råkade flera finansiella aktörer i svårigheter p.g.a. bland annat överdriven ränteexponering och brister i sin riskkontroll. Ett mått behövde utvecklas för att på ett bättre sätt försöka mäta den risk som aktörerna på marknaden utsätts för. Value at Risk är ett riskmått som under de senaste åren fått stor internationell genomslagskraft och är ett hett ämne idag tack vare dess lovande utsikter att förbättra risk management. Value at Risk ger svar på hur stor sannolikheten är att förlora X antal kronor under nästa avvecklingsperiod. Syftet med vår uppsats är att undersöka hur svenska storbanker använder Value at Risk i sin ränteriskhantering och vilka konsekvenser införandet av måttet fått samt att koppla bankernas generella reflektioner kring Value at Risk till marknadsaktörernas reflektioner. För att genomföra denna uppsats har vi använt oss av en kvalitativ metod och valt ut de fyra svenska storbankerna. Vi ansåg att storbankerna borde vara väl framme i utvecklingen av system och metoder i riskhanteringen. De besitter god kunskap om riskhantering och det gav oss bra förutsättningar för att vi skulle kunna få en inblick och förståelse för VaR. Vi kan efter undersökningen konstatera att de svenska storbankerna är positiva till Value at Risk samt har en enhetlig syn på hur de förhåller sig till måttet. Ett av syftena med VaR är att beräkna kapitaltäckningen och var något som praktiserades av tre banker i undersökningen. I mångt och mycket är de styrda utifrån Baselackordet och Finansinspektionen som sätter de yttersta restriktionerna på komponenterna då VaR används för kapitaltäckningsberäkning. Undersökningen visade att måttet fungerar bättre på portföljnivå för managementbeslut än på "tradarnivå", där enklare känslighetsmått prioriteras. En orsak till detta är att måttet i sig är beräkningsintensivt och inte så lätt att hantera vid snabba situationer. Bankerna ser fördelen med måttet då det är enkelt att uttrycka och kan förstås av ledning, investerare och aktieägare. Måttet ger en enhetlig bild av hur den totala marknadsrisken ser ut och bankerna kan på så sätt kontrollera och styra risken till önskad nivå och enhet. Exempel-vis kan ränterisken relateras på ett jämförbart sätt till de övriga marknadsriskerna. Value at Risk har medfört ett ökat riskmanagementtänkande genom organisationen, men ställer samtidigt krav på insikt och förståelse för de underliggande faktorerna. Det spelar ingen roll hur vattentät modellen är om inte inputen skattas på ett korrekt sätt. Vi kan konstatera att Value at Risk medför en ny dimension och det blir ett annat "tänk" i och med att sannolikheter tas med i beaktande. VaR medför således att det blir mer ett riskmått än bara ett volymmått. Även fast VaR har fört fram risktänkandet väldigt långt är det farligt att förlita sig på att VaR skulle vara ”the Holy Grail” – det är det inte. VaR är ett bra mått men bankerna inser att man inte kan förlita sig på ett enda mått utan måste komplettera med andra mått såsom stresstester och känslighetsmått.