Redovisningen står inför den största förändringen på 30 år. Europa har blivit mer enhetligt och nya medlemsländer tillkommer kontinuerligt till EU. Det har skett en ökad harmonisering inom EU på flera områden till exempel gemensam valuta, handel och jordbrukspolitik. Ökade krav på jämförbar redovisning över gränserna har inneburit att nya redovisningsrekommendationer antagits inom hela unionen. De benämns International Financial Reporting Standards, IFRS, och består av 40-tal principer. Uppsatsen behandlar standarden IAS 39. IAS 39 reglerar hur finansiella instrument skall redovisas och värderas. Den största skillnaden mellan IAS 39 och gamla redovisningsrekommendationer är att finansiella instrument skall värderas till verkligt värde istället för anskaffningsvärde. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur införandet av standarden IAS 39 påverkat redovisningen och värderingen av finansiella instrument. En kvalitativ ansats ligger till grund för forskningen och har genomförts på tre banker. Det har även utförts intervjuer med en revisor på Deloitte och Finansinspektionen. Uppsatsen tar upp teori som är relevant inom problemområdet. Teorin omfattar bland annat säkringsredovisning, finansiella instrument och bankernas påverkan. Implementeringen av IAS 39 har gått relativt smärtfritt för bankerna. Problemet har varit att beslutet om att införa IAS 39 fattades väldigt nära införandedatumet. Bankerna anser att de kan visa en rättvisande bild av redovisningen, undantaget är skuldsidan. Där marknadsvärdering inte är tillåten. Det kommer dock ett förslag från EU under året hur bankerna skall agera angående skuldproblematiken. Även detaljrikedomen inom IAS 39 ställer till problem för bankernas säkringsredovisning, då standarden inte är anpassad för stora koncerner. Det finns även en positiv sida med detaljrikedomen. Bland annat påpekar revisorn på Deloitte att prognoserna håller högre kvalité än tidigare