Den 1 januari 1999 infördes nya regler i Aktiebolagslagen om en anmälningsplikt för revisorer. Enligt reglerna är en revisor skyldig att anmäla till åklagare om han misstänker att en styrelseledamot eller verkställande direktör begått brott inom ramen för bolagets verksamhet. Innan lagen infördes hindrades revisorn genom tystnadsplikten att föra sina misstankar vidare. Tystnadsplikten gjorde att de enda åtgärder revisorn kunde göra om han upptäckte oegentligheter i bolaget var att skriva en oren revisionsberättelse eller avgå från sitt uppdrag. Lagen väckte en hel del reaktioner i revisorsbranschen och många revisorer är negativt inställda till anmälningsplikten. Uppgifter från Ekobrottsmyndigheten visar att det är relativt få brottsanmälningar som inkommit från revisorer. Vi blev intresserade av ämnet eftersom lagen inte verkade ha fått någon större genomslagskraft och vi ville därför undersöka revisorers attityder till anmälningsplikten vid misstanke om bokföringsbrott. I uppsatsen redogör vi för de brott och lagar som omfattas av anmälningsplikten, revisorns åtgärder vid misstanke om brott och vilka följderna kan bli om revisorn handlar felaktigt. För att uppsatsens syfte ska uppnås har vi genomfört personliga intervjuer med auktoriserade revisorer i Karlstad. Vårt empiriska material visar att revisorerna anser lagen vara oklart formulerad och svår att tolka. Det framkom även att revisorerna själva anser deras juridiska kompetens inte är tillräcklig för att tolka lagen på ett korrekt sätt och de väntar hellre med att anmäla tills de är nästan säkra på att brott föreligger. Eftersom revisorn kan bli skadeståndsskyldig om han/hon skadar bolaget vid en onödig anmälan kan detta vara ytterligare en orsak till att så få revisorer anmäler. Trots de få anmälningarna är lagen ett steg i att försöka bekämpa den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Lagreglerna är inte helt utan effekt då revisorerna ser lagen som ett påtryckningsmedel för att komma tillrätta med en klient som har oreda i bokföringen.