Den 1 januari 2002 trädde Redovisningsrådets rekommendation nr 15, immateriella tillgångar, i kraft. Rekommendationens syfte är att redogöra för hur immateriella tillgångar skall värderas och redovisas i företagen. Enligt tidigare lagstiftning får företag ta upp både forskning och utvecklingsarbeten som immateriell anläggningstillgång medan Redovisningsrådet skiljer mellan forskning - och utvecklingsarbeten. I rekommendationen står det också att företagen skall ta upp vissa utgifter som immateriella tillgångar. Syftet med vår uppsats är att studera hur rekommendationen tillämpas och tolkas av en svensk koncern. Vi har också som syfte att återge en mer branschoberoende bild av hur den tillämpas. För att ta reda på vårt syfte har vi valt att genomföra intervjuer med dels en revisor, dels med en ekonomiansvarig från en stor svensk koncern. Vi ville även undersöka hur skattemyndigheten uppfattade rekommendationen och genomförde därför en telefonintervju med en sakkunnig person från skattemyndigheten. Det resultat vi kommit fram till i uppsatsen är att Volvo tillämpar rekommendationen fullt ut och att den får en positiv effekt på resultatet de första åren. Rekommendationen har fått en del kritik från branschhåll gällande att den är alldeles för teoretiskt utformad då den är utformad av till största delen akademiker. Revisorn ansåg att rekommendationen var väldigt teoretisk och är svår att tillämpa i verkligheten. Skattemyndigheten har vid tidpunkten för uppsatsens skrivande inget större intresse av rekommendationen eftersom den vänder sig till koncerner. Då koncerner inte är eget skattesubjekt leder det till att skattemyndigheten inte får in några ytterligare skattepengar. Vi anser att om kommande rekommendationer utformas av för stor del akademiker kommer det innebära problem för företagen då det skiljer sig för mycket från verkligheten och kanske förvirrar mer än de klargör.