Införandet av ABL 10:38-40 1/1-1999, är en del i ett led av åtgärder från Regeringen för att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten i Sverige. Lagstiftningen innebär att revisorn är skyldig att anmäla brottsmisstanke till åklagare eller ekobrottspolis, om han upptäcker oegentligheter i de bolag som han reviderar. En undersökning från 2000 visar att endast ett fåtal anmälningar skett av revisiorer i landet och i Värmland har inte en enda skett. Detta har lett till ett flertal undersökningar om varför revisorer inte anmäler brottsmisstanke i större utsträckning. Huvudsyftet med vår uppsats är därför att ta reda på revisorns samt olika myndigheter i Värmland åsikter beträffande lagstiftningen. Uppsatsen är en kvalitativ undersökning och bygger på intervjuer med olika myndigheter samt en revisor. Vår analys visar att myndigheterna är positiva till lagstiftningen men att de naturligvis inte märkt av några skillnader efter dess tillkomst, då det ej skett någon anmälan i Värmland. De anser vidare att revisorn skulle fungera som en bra brottsförebyggande person med hjälp av lagstiftningen, om den tillämpas på rätt sätt. Revisorn är negativt inställd till lagstiftningen och vill inte agera som lagens förlängda arm. Han ser sig vidare som en brottsförebyggande person i den mening att han kan ge råd, vägleda samt redogöra för gällande lagstiftning för sina klienter. Vi anser att alla i samhället bör vara med och förebygga och bekämpa den ekonomiska brottsligheten, även revisorer. Syftet med lagstiftningen var att i tid komma åt och upptäcka den ekonomiska brottsligheten, då företagen fortfarande är i drift. Därför ansågs revisorn vara en idealisk person med tanke på deras relation till bolaget samt den information som de har tillgång till. Vi anser att lagstiftningen skulle vara ett mycket bra vapen för att upptäcka och förebygga den ekonomiska brottsligheten, om den skulle tillämpas mer frekvent av revisorerna.