Mitt syfte är att undersöka Elsa Brändströms hjälpverksamhet i Ryssland och Sibirien under åren 1914-1920. Min teoretiska utgångspunkt är att Elsa Brändström drivs av en stark medkänsla med andra människor istället för själviska motiv, som de flesta människor gör. I min undersökning har jag använt mig av både tryckt och otryckt material. Det otryckta materialet kommer från röda korsets arkiv, Elsa Brändströms arkiv och arkivet från Svenska beskickningen i Petrograd. Det tryckta materialet är Elsa Brändströms bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914-1920, Elsa Brändströms memoarer och Elsa Björkman – Goldschmidts memoarer, som var hennes bästa vän genom hela livet. Det finns många böcker om Elsa Brändström, men tyvärr kan inte någon av dem räknas som vetenskaplig. Elsa Brändström började redan i början av kriget engagera sig för krigsfångarna, då hon ansåg att det var de som behövde mest hjälp. Hon var en av Röda Korsets hjälparbetare, som följde med det första tåget med Kärleksgåvor med destination Sibirien. Hennes uppgifter var bland annat att dela ut gåvorna, inspektera fånglägren och förhandla med myndigheter. Under åren 1914-1920 kom Elsa Brändström att jobba för både svenska beskickningens B-avdelning och för Svenska Röda Korset. Elsa Brändström visade prov på sin osjälviskhet då hon stannade hos fångarna trots att hon riskerade att bli dömd till fängelse eller avrättad. Under denna period visste hon inte heller om hon någonsin skulle återse sin far som var dödssjuk. Elsa Brändströms engagemang för krigsfångarna tog inte slut när kriget slutade. Hon stannade kvar i Sibirien tills nästan alla hade transporterats hem. Därefter tog hon, i Tyskland, hand om krigsinvaliderna och barnen till krigsfångarna.