Uppsatsen handlar om de blindas historia och på vilket sätt människor har sett på dem. Uppsatsen börjar under egyptisk tid cirka 1500 år före Kristus, under en tid då blinda knappast ens hade rätt till sina egna liv, genom årtusenden av utanförskap, hån och fattigdom där en av de få sätt de kunde försörja sig var genom tiggeri. Det är först under 1700-talet som synsättet på de blinda börjar förändras, då upplysningsfilosoferna började ifrågasätta tidigare normer. I och med att Valentin HaÚy och några andra i slutet av 1700-talet startade skolor för blinda fick ett fåtal av dem möjligheten att utbilda sig och därigenom kunna försörja sig själva genom arbete. I Sverige startade den första blindskolan i början av 1800-talet, men det var först under slutet av 1800-talet som det startades ett flertal blindskolor som var spridda över landet. Blindskolan i Kristinehamn för vuxna startade 1884 som en av de första i landet och man gav undervisning i hantverken borstbinderi och korgmakeri. Skolans huvudsakliga uppgift var att ge blinda en hantverksutbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Med tiden förändrades skolan med att först utvidga utbildningen med ett flertal hantverksyrken och även till viss del en teoretisk utbildning för att sedan under 1940-talet börja samarbeta med olika länsarbetsnämnder för att få ut de blinda på den reguljära arbetsmarknaden. Från och med 1950-talet och framåt arbetade skolan i huvudsak med att på alla sätt anpassa de som blivit synskadade i vuxen ålder till ett vanligt liv som fullvärdiga samhällsmedborgare. Uppsatsen har visat att synen på de blinda radikalt har ändrats från där den började 1500 år före Kristus till där den nu avslutas i nutid.