Vi lever i en värld där man som en del av den ansiktslösa massan inte har något enskilt värde. För att hävda sig som individ måste man synas, det är först när ens ansikte kan beskådas i media som individens existens blir erkänd av omvärlden. Trots att det idag finns ett ofantligt utbud av dokumentärdramer där de anonyma får ett tillfälle att exponera sig och erhålla ett ansikte är det svårt att bibehålla Andy Warhols vision om att alla kommer att få 15 minuter av berömmelse. Därför försöker ”ickemänniskorna” hitta andra sätt för att bekräfta sin existens och videotekniken ger dem tillfredsställelse med illusionen av att ha lyckats bli en del av mediasamhället. Vi är drivna till narcissism, våra egna kroppar blir heliga monoliter som vi försöker få resten av mänskligheten att dyrka. Därför kravs det krafttag för att övertyga massorna om ens omnipotens och vad kan vara effektivare än att visa sin överlägsenhet över andra, lägre stående människokroppar? Här kommer snuff in i bilden. Våra självkära intellekt kan njuta av en annan människas död för att det hyllar livet i den egna kroppen. Man tror att man kan bevittna våldshandlingar utan att själv vara i farozonen, men så är inte fallet. Om man låter mediavärlden få alltför stort spelrum i den mänskliga medvetandet kommer den att påverka våran sociala konstruktion och självbild. Man utvecklar samtidigt ett beroende för medias förfalskade verklighet och de som blir besatta av TV förlorar inte bara sin kropp när de tar åt sig fiktionen som verklighet utan även grundpelarna för samhällets allmänna syn på etik och moral, som inte längre har någon plats i videoarenan. Likt Max Renn i Videodrome blir människorna en blandning av levande kött och maskin, en levande videobandspelare som endast lever för sin nästa videokassett. Videoarenan där man tidigare flytt för att få utlopp för sina fantasier förflyttas till den verkliga världen, där man fortsätter att uppleva det man innerst inne alltid drömt om - det som människorna i media verkar vara fria att uppleva. Medias version av verkligheten blir det som människorna eftersträvar. Livet imiterar konsten som imiterar livet. Den färgade spegel som media har satt upp framför världen har förvandlats till en drömvärld som verkligheten eftersträvar. Världen har på grund av spegeln blivit spegelvänd, där det som en gång var menat att återge bilden av den sanna omvärlden nu har blivit sanningen som omvärlden reflekterar. I denna nya värld som media bygger upp ser människor på död som underhållning. Så länge som det inte händer en själv, så kan man i fulla drag njuta av när någon annan blir slaktad - det är då man verkligen känner att man lever!

The purpose of this essay is to discuss snuff-movies and their place in the media market, from a thematical and social perspective as well as from body- and audience-addressing perspectives. The aim is to provide a picture of peoples fascination with different kinds of snuff and to which extent snuff exists, both legitimately and illegally, around the world. With examples from films that thematically address the subject of snuff in general and Videodrome in particular, people’s relations with snuff and their accompanying dangers to society is highlighted. The fictive state of mind that in the essay is called the Max Renn Syndrome is thus formed to illustrate how you as an audience member is affected by the media. Key words: snuff, audience, post-modernism, media