Den här uppsatsen ämnar undersöka och betona filmmusikens betydelse i ett filmatiserat förflutet. Framför allt har tyngdpunkten lagts vid att försöka lyfta fram en tes som grundar sig i en uppfattning om filmmusik som ett passande filmiskt instrument för att framkalla känslor som är starkt knutna till nostalgi och utopi. Jag har under uppsatsens gång kunnat belysa hur hollywoodfilmens filmmusik, som det framför allt är tal om här, har en heterogen och på många sätt föränderlig relation till nostalgi och utopi. Dessa slutsatser har nåtts genom en grundlig analys av musiken i fyra olika filmer, som alla skildrar en förfluten tid. Dessutom har litterära källor såsom Fredric Jameson, Richard Dyer, Caryl Flinn, Michel Chion och Claudia Gorbman givit mig grundlig insikt i det specifika ämnet. Således har jag försökt att ta hänsyn till både filmernas estetik när det gäller hur de använder musik, samt hur den historiska kontexten avspeglar sig i filmerna, framför allt genom filmmusiken. Jag har i min analys av de fyra filmerna betonat två typer av s.k. nostalgiska utopier; en ”kongruent” och en ”resistent”.