Denna uppsats handlar om de åldersgränser vi har på biograffilm. Syftet har varit att ta reda på mer om dessa åldersgränser, varför vi har just de gränser vi har, hur tanken bakom dem ser ut, att se hur de fungerar, hur de kan försvaras och jämföra dem med våra grannländers gränser. För att svara på dessa frågor använder sig uppsatsen av en diskursanalys för att försöka finna den dominerande diskursen som kan ligga till grund för åldersgränserna och hur den påverkat vårt och biografbyråns (som är vårt censurorgan och sätter gränserna) synsätt beträffande åldersgränser på biograffilm. Med diskurs menar jag att språkligt etablera en sanningsregim för hur vi ser på samhället. Och hur diskursen genom att etablera ett eget språk kan få oss att välja att se saker ur deras synvinkel. Att hur vi väljer att se på ett fenomen i samhället, genom vilken diskurs, påverkar vad fenomenet är. På detta sätt är psykologi, sociologi och ungdomskulturforskningen de tre diskurser som uppsatsen undersöker för att se om dessa kan besvara frågorna om vad som påverkar biografbyrån när de tar sina beslut beträffande gränserna. Slutsatsen i uppsatsen är att psykologidiskursen kan ses som den mest framträdande av de tre diskurser som analyserats kring och att den ligger till grund för att vi har just de åldersgränser vi har, genom att den påverkat hur vi ser på barns mognad. Vidare leder uppsatsen förhoppningsvis läsaren in i fortsatta tankar kring vårt censursystem och för- eller nackdelarna med det.