Beslutet att avveckla kärnkraften har aktualiserat frågan om biobränslets framtida roll. Beräkningar över den framtida potentialen varierar, från drygt 120 TWh/år till c:a 50 TWh/år (år 2005), beroende på vilka förutsättningar/restriktioner man väljer att utgå ifrån. Det är viktigt att mycket noga undersöka konsekvenserna av skogsbränsleuttag för att inte ovälkomna miljöeffekter ska uppstå Eftersom merparten av trädens näringsämnen finns i grenar och toppar, GROT, som är det material som främst förknippas med skogsbränsle, kan en avsevärd näringsförlust befaras. Med ett ståndortsanpassat skogsbränsleuttag kan man dock minska riskerna för detta. De marker som bör undantas från uttag av skogsbränsle är de som är magra, torra och lavrika med grov textur och tunt humuslager. Ju sämre kombinationen av ståndortsegenskaper är desto större är risken för minskad tillväxt. För gran föreligger dock generellt en viss risk för tillväxtnedsättning, 0,5-4,5 år/omloppstid, beroende på boniteten. Tallen, som är mer tålig, visar ingen tillväxtminskning om den inte växer på de sämre marker som beskrivits ovan. På c:a 55% av landets skogsareal bedöms risken för tillväxtnedsättning vara obefintlig eller ringa. Vid röjning och gallring av gran och tall kan tillväxten minskas något, men bara tillfälligt. Den eventuellt förlängda omloppstid, som kan uppstå när skogsbränsle tas ut vid gallring, röjning eller slutlig avverkning, kompenseras till viss del av att nyplantering kan ske tidigare och att småplantornas chans till överlevnad ökar om hyggesrester tas bort. En förutsättning för att uttag av skogsbränsle ska kunna ske utan risk för negativa konsekvenser på skogens långsiktiga produktionsförmåga är att askan återförs. För att minska risken att få skadliga effekter på flora och fauna är det viktigt att askan ges i granulerad form och med en för ståndorten anpassad upplösningstid. Skogsbränsleuttagens konsekvenser på den biologiska mångfalden verkar, enligt de undersökningar som gjorts, inte vara så stora att man helt bör avstå från det. För florans del finns viss risk att några arter, däribland några signalarter och rödlistade arter, kan missgynnas av att avverkningsresterna förs bort. Andra arter kan däremot gynnas. Man kan alltså styra etableringen av hyggesvegetation med hjälp av dessa kunskaper. Vad gäller faunan är även här en del rödlistade evertebrater i farozonen. Deras bo- och uppehållsplatser, liksom skydd, kan försvinna. Genom att, förutom de särskilda naturvårdshänsyn som rekommenderas vid all typ av skogsbruk (t.ex. att lämna kvar död ved, lövträd och gamla träd) även vidta några för skogsbränsleuttag särskilda restriktioner kan dessa negativa effekter motverkas. De åtgärder man kan vidta är dels att lämna kvar c:a 30% av hyggesresterna, särskilt i form av hela trädkronor från lövträd. Dessutom bör man undanta c:a 20% av den för skogsbränsleuttag lämpade marken för att dessa ska kunna utgöra referensområden för forskning m.m. Sådana sparade områden kan även fungera som refugier för arter som riskerar att försvinna om avverkningsresterna förs bort. En slutsats av detta arbete är att om skogsbränsleuttaget ståndortsanpassas kan det vara en bra alternativ energikälla. Den är uthållig om hänsyn tas till varje biotops speciella egenskaper. En annan slutsats är att i områden med stort kvävenedfall kan ett uttag av de kväverika avverkningsresterna vara en markvårdande åtgärd (förutsatt att askan, som förlorat allt kväve vid förbränningen, förs tillbaka).