Biobränslen indelas efter ursprung. Den här litteraturstudien behandlar främst trädbränsle (avverkningsrester) men till en viss mån även energiskogsbränsle. Lönsamheten för biobränslen är starkt beroende av transportavstånd, eftersom de har en ganska låg energitäthet. Förädlade biobränslen tål längre transporter, eftersom vatten tagits bort och de på så sätt fått en högre energitäthet. Totalt sett är lönsamheten ganska liten såväl för skogsägaren som för resten av produktionskedjan fram till leverans. Beräkningarna på möjligheter för utökning av skogsbränsleuttaget går isär mycket, eftersom olika parter har utgått från olika förutsättningar. Enligt SIMS, som avser den fysiska tillgången, kommer energipotentialen vara 121,5 - 128,5 TWh år 2005. Skogsindustrierna, som beaktar tillgång efter tekniska och ekonomiska restriktioner, bedömer potentialen vid samma tidpunkt till ca 50 TWh. Idag är potentialen ca 40 TWh, varav endast en tiondel utnyttjas. Uttag av avverkningsrester leder till att näringsbortförseln ökar med 1,5 - 5 gånger. Vittringen hinner inte kompensera för dessa förluster. På sikt kan helträdsutnyttjande leda till näringsutarmning, om inte näringsämnena återförs med t ex aska. I södra Sverige, där kvävenedfallet är stort, kan helträdsutnyttjande förbättra kvävesituationen, genom att kväve då bortförs från marken och det blir en minskad ackumulering i systemet. Avverkningsrester som lämnas kvar i högar gynnar mineralisering och nitrifikation av underliggande förna och humus och ökar kraftigt utlakningen från området. Ur försurningssynpunkt är det både positivt och negativt att ta bort avverkningsresterna. Neutraliserande baskatjoner bortförs, men också försurande kväve. Baskatjoner kan återföras genom askan. Helträdsuttag leder ibland till att nästa grangeneration växer långsammare, motsvarande 0,5 - 4,5 års förlängd omloppstid. Detta kan till viss del kompenseras genom att marken kan planteras 1- 2 år tidigare efter helträdsuttag. Tallen påverkas inte. Klimatet på hygget förändras vid helträdsuttag. Skörd av avverkningsrester leder till större temperaturvariationer i markytan och mindre skugga. Markytan blir torrare, men för övrigt ändras inte fuktighetsförhållandena. Ristäkt påverkar både flora och fauna. För de flesta arterna sker dock den avgörande förändringen genom avverkningen. Exempel på högre växter som missgynnas av ristäkt är ekorrbär, hallon, harsyra, skogsstjärna och olika arter av dån. Gynnas gör vårtbjörk, blodrot, blåbär, lingon, kruståtel och piprör. I och med att kväve bortförs, kan en kväveinfluerad flora motverkas. Risken för att triviala kärlväxter, mossor och lavar helt ska slås ut som ett resultat av helträdsavverkning är liten. Kunskapen om ovanliga arter och arter med speciella ståndortskrav är dålig. Mykorrhiza påverkas starkt negativt av kalhuggning och den negativa effekten förstärks sannolikt av en ristäkt. Det är dock bristfälligt undersökt. Vilken effekt helträdsutnyttjandet har på faunan är otillräckligt kartlagt. Studier tyder på att individantalen minskar efter helträdsavverkning, både när det gäller markmikroorganismer och markdjur. Vidare har förskjutningar i markorganismsamhället noterats Med hjälp av Skogsvårdslagen och Naturvårdslagen är det möjligt att styra bort uttag från känsliga marker och lägga fast den miljöhänsyn som ska gälla i varje enskilt fall. Skogsstyrelsens allmänna råd samt ”experter” inom helträdsutnyttjandets ekologiska effekter har en mängd tips på hur vi ska kunna göra helträdsuttag men ändå bevara skogarnas biologiska mångfald. De flesta av dessa går i linje med den nya naturhänsynen i skogsbruket med ökade lövinslag, sparande av torrakor och död ved o s v I askan som blir efter eldning med biobränslen, återfinns större delen av de näringsämnen som fanns i avverkningsresterna, förutom kväve och svavel. Därför är det lämpligt att återföra askan. Innan askan återförs bör den behandlas för att bli mer lätthanterbar och långsamlöslig. Lämpliga metoder är härdning och krossning samt granulering Askan är basisk och höjer markens pH-värde och buffrande förmåga. Risken vid askspridning är att nitratbildning och kväveläckage kan öka när mark-pH höjs och att störning av känsliga arter eller biotoper kan uppstå. Askan innehåller tungmetaller. Om den sprids på de ställen där helträdsuttag gjorts och i en mängd som motsvarar uttaget sker dock inget tillskott till systemet, jämfört med om avverkningsresterna hade lämnats kvar och brutits ner på naturlig väg. Effekten på floran är liten vid spridning av granulerad aska. Mykorrhiza tycks tåla måttliga pH-höjningar. Försurningen hotar idag många skogslevande arter av kärlväxter, mossor och lavar. Många hotade växter föredrar mark som är rik på kalk och övriga baskatjoner och skulle gynnas av askåterföring. Naturligt sura och magra marker bör dock inte behandlas. I faunan har vissa förskjutningar i artsammansättningen noterats. Betydelsen av detta är oklar. ”Mjuka” markdjur som småringmaskar, daggmaskar och nematoder, liksom den mikrobiella aktiviteten i marken, är känsliga för tungmetaller. Normalt finns utrymme för viss asktillförsel utan att markprocesserna störs. Många av de försök som gjorts, har gjorts med lös aska. I dessa kunde noteras bl a att ett ökat pH-värde stimulerade den mikrobiella aktiviteten i marken, att daggmaskar gynnas, att småringmaskar missgynnas av lös aska men ej påverkas av granulerad och att antalet svampkonsumerande kvalster minskar. Sannolikt ger granulerad aska en mindre påverkan Råd vid askspridning är att ge måttliga doser aska (1 - 3 ton/ha) i granulerad, långsamlöslig form främst för att kompensera för helträdsutnyttjande. Dessutom bör man låta begränsade ytor bli obehandlade, så att eventuella arter som slås ut kortvarigt kan återinvandra. Spridning av aska kan antingen ske med helikopter eller med markburet aggregat. Kostnaderna för beredning, transport och spridning av askan uppskattas till 600 - 1000 kr/ton om det sker storskaligt. För mindre anläggningar blir det betydligt dyrare. Det finns teknik för askåterföringen. Det som begränsar den är frågor om organisation, finansiering och ansvarsfördelning. Energiskogsodlingarna domineras av salixarterna korgpil och vattenpil. De ger en hög avkastning och skjuter nya skott efter skörden, så att man kan skörda flera gånger utan nyplantering. Året före planteringen sker grundgödsling och bekämpning av rotogräs. Planteringen sker med specialmaskiner. Ogräsbekämpning sker med mekaniska och kemiska metoder under etableringsfasen, sedan utkonkurreras ogräsen av pilen. Gödsling sker varje år utom under etableringsåret. Odlingen skördas med 3 - 5 års intervall. Den totala produktionen uppgår då till 35 - 60 ton torrsubstans per hektar. Den genomsnittliga produktionen under odlingens omloppstid uppskattas till ca 12 ton torrsubstans per hektar och år. Tack vare tekniska framsteg är produktionen av salixflis nu lönsam för den som odlar. Man kan räkna med en årlig nettointäkt på 1000 kr/ha vid ett flispris på 120 kr/MWh. Salixodlingen ger liten risk för läckage av växtnäring till grund- eller ytvatten, eftersom salixen har lågt näringsbehov, lång växtsäsong, stor vattenupptagning samt att den är bevuxen året om. Markfauna, vissa fågelarter, älg, rådjur och småvilt gynnas av odlingen. I intensivodlade bestånd är däremot floran sparsam.