Uppsatsen belyser delar av komplexiteten i Bob Dylans författarskap via en analys av det medvetna bruket av intertextualitet i sex låtar från tre olika album, alla från mitten av 1960-talet. Det klarläggs att Dylan inte kan förenklas till endast alluderingar till Shakespeare, utan att författarskapet innehåller en hög grad av komplexitet. Syftet är alltså att visa på låtskrivarens medvetna influenser, alluderingar, citat, omskrivningar och satir och hur det påvisar tesen. Analysexemplen, som de framstår via det litteraturvetenskapliga verktyget, påvisar olika kopplingar. Även om författaren är komplex från första texten utvecklas poeten från att referera till folktraditionen till att alludera till författare som Edgar Allen Poe, William Blake, Dylan Thomas och Allen Ginsberg i de senare exemplen.

This essay highlights parts of the complexity in Bob Dylan’s authorship via an analysis of the conscious usage of intertextuality in six songs from three different albums, all from the middle of the 1960’s. It is elucidated that Dylan’s lyrics cannot be simplified as only allusions to Shakespeare and it is shown that the lyrics contains a high level of complexity. The purpose is to display the author’s conscious use of references such as allusions, quotes, euphemisms and satire and show how those supports my thesis. The texts, as they are perceived through intertextuality, shows different connections. Even though the author is complex from the first example to the last, it is shown in this essay that he progresses from referring to the old folk music tradition to alluding to authors such as Edgar Allen Poe, William Blake, Dylan Thomas and Allen Ginsberg in the later examples.