Den dominerande bilden av pojkars och unga mäns relation till läsning, sådan den skrivs fram i olika forskningsrapporter och i medias rapportering – såväl nationellt som internationellt - är att de läser mindre och sämre än tidigare (och jämfört med flickor och unga kvinnor) och att de tar avstånd från den läsning de möter i skolan med argument som att det är för svårt, för tråkigt eller rent av meningslöst. Det hävdas vidare att läsning i skolan för pojkar och unga män framstår som något skolaktigt, och inte sällan som en feminin syssla, något som i sig går stick i stäv med de maskulinitetsprojekt pojkar och unga män är i full färd med att driva. Minst – och sämst - av alla läser pojkar och män med arbetarklassbakgrund. Ett problem med denna bild är att den bidrar till att bekräfta en mytbildning om pojkar, unga män och läsning vilken riskerar att befästa en social och kulturell marginalisering, inte minst bland pojkar och unga män med arbetarklassbakgrund (Asplund & Pérez Prieto, 2016; Hammet & Sanford, 2008).
Mot denna bakgrund diskuterar jag i min presentation resultatet från ett projekt i vilket jag utifrån en livsberättelseansats (Kohler Reissman, 2008) och en vidgad definition av text och läsning (Bezemer & Kress, 2015), riktat ljuset mot unga arbetarmäns läsarhistorier. Syftet har här varit att studera hur läsning och texter används i unga arbetarmäns identitetskonstruktion och hur sociala kategorier som kön, klass och plats och de specifika kontexter mot vilka de unga männens läsarhistorier samspelar är verksamma. Studien visar att man genom att närma sig frågan om pojkars och unga mäns relation till läsning utifrån ett narrativt perspektiv, och med en vidgad syn på text och läsning, kan utmana den dominerande bilden av pojkars och unga mäns relation till läsning.