Denna studie analyserar tre 1700-talsdikter – av Olof von Dalin, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Carl Michael Bellman – vilka alla på olika sätt aktualiserar teodicéproblemet. Genom att lägga dessa bredvid varandra och genom att jämföra dem med periodens mest spridda och lästa europeiska dikter på temat, företas en undersökning av hur teodicéproblemet behandlas i svensk dikt under 1700-talet och hur detta kan sättas i relation till samhällsutvecklingen, framför allt då sekulariseringsprocessen. Hur utmanande mot det hegemoniska trossystemet är de tre svenska dikterna? Skulle de rentav kunna definieras som blasfemiska? Blasfemin studeras här såsom ett textuellt modus, framför allt karakteriserat av konfrontation med och negation av en officiell diskurs. Relationen mellan de studerade texterna och den officiella ideologins texter närgranskas därför. Studien blottlägger de litterära strategier som brukas för att utmana och sätta i fråga den rådande ideologin. Samtliga dikter visar sig vid en närmare granskning ställa traditionell kristen tro i ett mycket kritiskt ljus. Samtliga dikter är tydliga vittnesbörd om att det rör på sig i de religiösa frågorna under 1700-talet. Och teodicéproblemet är en central faktor när traditionell kristen tro, gudsbild och verklighetsuppfattning ifrågasätts. En sekulariseringsprocess har startat.