Den Europeiska unionen (EU) har under en längre tid drivit ett utvecklingsarbete om hur insolvensrätten ska utformas på bästa sätt. Målet har varit att inrätta ett gemensamt ramverk för förebyggande rekonstruktion samt underlätta för företagare att starta upp på nytt genom att ge dem en ”andra chans”. Under åren har det antagits ett antal rättsakter på det insolvensrättsliga området i syfte att öka räddningskulturen i Europa och minska antalet företag som går i konkurs. I syfte att harmonisera medlemsstaternas insolvensrätt antog EU den 20 juni 2019 ett nytt rekonstruktions- och insolvensdirektiv. Syftet med direktivet är att garantera att företag med ekonomiska svårigheter har tillgång till effektiva nationella insolvensrättsliga förfaranden. Den bakomliggande tanken är att gäldenärer genom förebyggande rekonstruktion i ett tidigt skede ska ha möjlighet att undvika insolvens och därmed förhindra att livskraftiga företag tvingas till likvidation i onödan. En av nyheterna i direktivet är artikel 19 där det ställs krav på att företagsledare vid sannolikhet för insolvens vidtar åtgärder för att undvika insolvens, beaktar borgenärers, andelsinnehavares och andra intressenters intressen samt behovet av att undvika uppsåtligt eller grovt oaktsamt agerande som hotar företagets livskraft. Med anledning av det nya rekonstruktions- och insolvensdirektivet tillsattes det en utredning, rekonstruktionsutredningen, med syfte att undersöka hur svensk lagstiftning förhåller sig till de minimikrav som ställs i direktivet. En alldeles särskild fråga som utredningen hade att ta ställning till var huruvida svenska ansvarsregler för företagsledare motsvarar de krav som följer av artikel 19 och om det behövs särskilda insolvensrättsliga regler om handlingsplikt som utgår från gäldenärens insolvens. I svensk rätt har vi inga uttryckliga regler som anvisar företagsledare att vid sannolikhet för insolvens vidta åtgärder för att undvika insolvens eller beakta vissa angivna intressen. Det finns dock andra närliggande ansvarsregler som kan tänkas ge företagsledare incitament att fullgöra de skyldigheter som räknas upp i artikel 19. Ett exempel på sådana ansvarsregler är regelverket om tvångslikvidation vid kapitalbrist i 25 kap. 13 – 20 a §§ aktiebolagslagen (2005:551) (ABL), även kallade kapitalbristreglerna. Kapitalbristreglerna innebär en handlingsplikt för styrelsen när det finns skäl att anta attbolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Denna handlingsplikt medför bland annat att styrelsen är skyldiga att upprätta kontrollbalansräkningar, kalla tillkontrollstämmor och om bolaget inte kan konsolideras ansöka om likvidation hos allmän domstol. Reglerna är uppställda som ett skydd för borgenärerna och är tänkta att sätta en gräns för hur länge en förlustbringande verksamhet kan drivas vidare innan bolaget tvingas att avvecklas till följd av borgenärskollektivets intresse. En högaktuell fråga som föranlett diskussion är huruvida kapitalbristreglerna säkerställer att företagsledare vid sannolikhet för insolvens vidtar åtgärder för att undvika insolvens och beaktar behovet av borgenärernas, andelsinnehavarnas och andra intressenters intressen. Här råder det olika uppfattning. Rekonstruktionsutredningen menar att befintliga svenska ansvarsregler, kapitalbristreglerna inkluderat, motsvarar de krav som ställs i direktivet, medan vissa remissinstanser och Stiftelsen Insolvensrättsligt forum tycks hävda det motsatta. Som den här framställningen visar finns det anledning att ifrågasätta delar av rekonstruktionsutredningens bedömning