Jan Thavenius skriver i sin bok Svenskämnets historia (1999) att det fanns en stabil kanon i läroverket redan under 1900-talets första hälft. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om den litterära kanon fortfarande är lika starkt etablerad och, huruvida populärlitteraturen har något utrymme i litteraturundervisningen. Undersökningen åsyftar också till att försöka ta reda på, om det litterära urvalet skiljer sig åt på olika gymnasieprogram, med bakgrund av Gun Malmgrens avhandling Gymnasiekulturer. Lärare och elever om svenska och kultur (1992). I den reviderade kursplanen i svenska för gymnasieskolan, Gy 2000, betonas vikten av det vidgade textbegreppet, syftet inbegriper således även att undersöka hur det tolkas och ter sig i praktiken. Det här är en kvalitativ studie som bygger på djupintervjuer av sex gymnasielärare, som är verksamma på teoretiska respektive praktiska program. Jag har alltså inte bedrivit någon klassrumsforskning, mina slutsatser bygger uteslutande på lärarnas retorik. I min diskussion har jag jämfört lärarnas uppfattningar om litteratur och litteratururval. Undersökningen visar att kanonbildningen har vacklat och är således inte lika starkt etablerad som den en gång varit. Nu kan man i stället se tendenser till en ny kanon, där klassiker blandas upp med modernare litteratur. Liksom Malmgren har även jag kunnat se ett tydligt mönster hos lärare på olika program. De lärare som undervisar på teoretiska program tycks i större utsträckning uppfatta litteraturundervisningen som ett bildningsämne, där tillägnandet av ett kulturarv är det primära. Lärarna på praktiska program, tenderar i stället att utgå mer ifrån klassens förutsättningar när de gör sitt litteratururval, och det viktigaste blir därför inte förmedlingen av ett kulturarv. När det gäller innebörden av det vidgade textbegreppet var lärarna i stort sett samstämmiga och av deras retorik att döma så tycks det ha fått ett stort genomslag i undervisningen.