Detta examensarbete syftar till att undersöka gymnasieelevers attityd till värmländsk dialekt. Är de stolta över den värmländska dialekten eller skäms de kanske rentav för den? Dessutom undersöks om eleverna anser sig tala värmländska, om de undervisats om dialekt under sin skoltid och hur deras dialekt har blivit bemött av lärare och klasskamrater. Dialektundervisning har också undersökts ur några gymnasielärares perspektiv, fast i mycket blygsam skala. Elevundersökningen genomfördes på en gymnasieskola i Karlstad med 73 elever (två Komvuxklasser och två ungdomsklasser årskurs 3). En enkät konstruerades och bearbetades sedermera i Excel. Lärarundersökningen redovisades endast deskriptivt, då endast sex lärare deltog. Resultaten som framkom visar att majoriteten av försökspersonerna har en ljummen inställning till värmländsk dialekt. Däremot är tre gånger så många stolta över värmländskan än som betraktar den töntig. Nästan tre gånger så många kvinnor som män som anser värmländskan vara töntig, medan inte en enda av de försökspersoner som i undersökningen betraktades som icke-värmlänningar har en sådan åsikt. Attityden till värmländska är intimt förknippad med det egna bruket av värmländskan. 90 % av värmlänningarna och mer än hälften av icke-värmlänningarna tycker sig tala åtminstone lite värmländska. Kvinnor talar aningen mer värmländsk dialekt än män, medan åldern inte har någon som helst betydelse varken för bruket av värmländska eller attityden till den. Trots att dialektundervisning finns med i läroplanen för gymnasieskolan anser endast 15 % av eleverna att de har undervisats om dialekt i skolan. Däremot anser fem av sex lärare att undervisning om värmländsk dialekt är ganska viktigt och lika många har undervisat om det. Var tionde elev upplever att hans eller hennes dialekt har motarbetats av lärare under skoltiden. Var fjortonde elev uppger sig ha blivit retad av klasskamrater för sin dialekt.