Ligninmolekylen är en komplicerad förening uppbyggd av ett stort antal fenylpropanenheter sammankopplade på olika sätt. Cellulosa och hemicellulosa bygger upp vedens fibrer medan ligninet huvudsakligen fungerar som bindemedel mellan fibrerna. När sulfatmassa framställs behandlas (”kokas”) vedflis med en alkalisk vattenlösning av svavelhaltiga kemikalier under hög temperatur och högt tryck. Kemikalierna angriper då ligninet och gör det lösligt så att fibrerna friläggs. Största delen av både lignin och extraktivämnen löses ut liksom det mesta av hemicellulosan. Cellulosan är däremot mera motståndskraftig. Totalt löses cirka hälften av vedens beståndsdelar ut och hamnar i kokvätskan (svartluten). Syftet med examensarbetet var att undersöka om det fanns några möjligheter att med hjälp av lackasenzymer mäta ligninhalten i svartlut från massa- och pappersindustrin. Det lackasenzym som vi valde att använda oss av vid mätningarna var NS 51002. Först testades enzymet under optimala betingelser på standardlösningar med känd koncentration av det alkaliska ligninet Indulin A T. Genom att mäta syrehalten i indulinlösningarna före och efter enzymtillsats, ville vi undersöka om det gick att påvisa ett samband mellan indulinkoncentration och syrehaltsdifferens. Resultaten från mätningarna visade ett linjärt samband mellan syrehaltsdifferens och indulinlösningarnas koncentration i koncentrationsintervallet 0 - 0.1 mg/ml. Då försöken med Indulin A T avslutats, utförde vi försök med lackasenzymet NS 51002 på svartlut som tagits från en kokare på barrlinjen på Stora Enso i Grums. Betingelserna beträffande pH och temperatur var desamma som rådde vid indulinmätningarna. De resultat som erhölls vid mätningarna visade att: * det pågick syreförbrukande reaktioner i svartluten redan innan lackasenzymet NS 51002 tillsatts, vilket störde mätningarna. * vid för hög halt svartlut i provlösningen fanns det knappt något syre kvar i denna att mäta på, och vid för låg halt svartlut blev ligninmängden alltför låg. De lämpligaste spädningarna för mätningar på svartluten visade sig ligga i intervallet 1:200 - 1:500. Vi lyckades inte få fram någon bra metod för att mäta lignin i svartlut med hjälp av lackasenzymer under den korta tid examensarbetet pågick, så dess syfte kunde inte uppfyllas. Förhoppningsvis kan de resultat som erhållits ändå ge uppslag till hur fortsatta försök inom detta område skall utformas.