I Sverige har leasing funnits som etablerad finansieringsform sedan början av 1970-talet. I början av 1990-talet beräknades att de svenska finansbolagens leasing stod för 20 % av det svenska näringslivets finansiering av investeringar. För att leasing i Sverige skulle kunna anpassas till den internationella praxisen så krävdes det en uppdelning i finansiell och operationell leasing. Detta skedde 1995 då Redovisningsrådet gav ut rekommendationen RR 6 vilken bygger på IASB:s rekommendation IAS 17. Ett finansiellt leasingavtal innebär att det leasade objektet skall aktiveras i leasetagarens balansräkning. Det leasade objektet tas upp som en tillgång och de framtida hyresbetalningarna bokförs som en skuld. Ett operationellt leasingavtal innebär att det leasade objektet inte behöver tas upp i leasetagarens balansräkning. Tilläggsinformation ska istället lämnas i noter. För att kunna avgöra om leasingavtalet ska klassas som finansiellt eller operationellt så finns det klassificeringsregler i RR 6:99. Användarna får ta ställning till ett antal frågeställningar som avgör vilken typ av avtal som avses. I uppsatsens empiriavsnitt ingår en undersökning av ett antal börsnoterade företags årsredovisningar där vi granskat hur de redovisar sina leasingavtal. Vi har även intervjuat en godkänd revisor för att ta reda på hur revisorer ser på Redovisningsrådets rekommendation. Eftersom vi Sverige har ett starkt samband mellan redovisning och beskattning så kommer den finansiella leasingen endast att infinna sig på koncernnivå. Detta grundar sig på att skattesystemet i Sverige inte är anpassat för den finansiella leasingen.