Flera tidigare studier har visat hur ungdomar tenderar att överge ett dialektalt språkbruk till förmån för en mer standardspråksnära varietet (se t.ex. Horn, 2019; Svahn & Nilsson, 2014). En sådan tendens relateras ofta till faktorer som mobilitet, lokal förankring, positionering och uppfattningar om vilket slags språkbruk som är förväntat i olika sammanhang (Monka m.fl., 2020; Nilsson & Nylund Skog, 2019; Røyneland & Jensen, 2020). Samtidigt har många svenska dialekter fått en ny, inte sällan, lägre status. Dock verkar det som att många elever på yrkesförberedande gymnasieprogram i större utsträckning behåller sitt dialektala språkbruk jämfört med jämnåriga elever på högskoleförberedande gymnasieprogram (Gunnarsdotter Grönberg, 2004; Svahn, 2007). Samtidigt saknas det studier om hur elevers dialektala språkbruk ser ut inne på en yrkesförberedande gymnasieskola och hur språkbruk kan variera i olika spatialt avgränsade miljöer, och detta inte minst i geografiska områden där dialekten alltjämt har hög social och kulturell status vilket är ingången i mitt pågående avhandlingsprojekt. Under föredraget presenterar jag preliminära resultat från mitt avhandlingsprojekt, där jag undersöker hur gymnasieelever på olika yrkesförberedande gymnasieprogram på en skola i Värmland talar om och talar på dialekt samt hur de uppfattar sitt språkbruk i relation till språkliga förväntningar i skolan. Det insamlade materialet består av inspelade fokusgruppssamtal som har analyserats utifrån en sociodialektologisk ansats (se Trudgill, 1975). Analysen visar att eleverna är både mer och mindre dialektala än förväntat, att dialekt kan uppfattas både som en möjlighet och ett hinder samt att dialekt kan fylla olika funktioner i olika skolsammanhang beroende på hur olika platser uppfattas.