Unga lagöverträdare har under lång tid blivit straffrättsligt särbehandlade enligt svensk rätt. Deras unga ålder beaktas, som en förmildrande omständighet vid straffmätning och vid val av påföljd. Både neurologisk och psykologisk forskning visar på att unga inte är fullt utvecklade vad gäller mognad, vilket är den gemensamma uppfattningen till varför unga bör särbehandlas. En sådan särbehandling är emellertid långt ifrån en samtida idé. Regeringen har framfört ett förslag om att avskaffa straffrabatten för unga myndiga vid allvarlig brottslighet, vilket har väckt heta diskussioner. Diskussioner, vilka främst bottnar i konflikten mellan; att unga bör bemötas med större tolerans, och att det visas allt för stor hänsyn gentemot grovt kriminella.

Uppsatsen syftar till att redogöra för hur förslaget om slopad straffrabatt förhåller sig till de principer och ideologier, vilka har format nuvarande påföljdssystem. Vidare undersöks och analyseras olika konsekvenser, för att slutligen nå förståelse i huruvida ett införande av förslaget är rätt väg att gå för att bekämpa allvarlig brottslighet. Efter insamlad information konstateras att det är svårt att motivera en slopad ungdomsreduktion utefter bärande principer. Min uppfattning är istället att andra skäl ligger bakom förslaget, såsom det allmänna rättsmedvetandet och inkapacitering.

I likhet med vad Borgeke och Heidenborg uttrycker, kan proportinalitetstanken grundas i tanken om att straffrättsliga reaktioner ska vara rättvisa. Därav menar jag att proportionalitetsprincipen inte är förankrad på så sätt, att den inte kan kopplas till samhällets normer och värderingar. I och med att det i uppsatsen observeras en förändring i synen på brott och straff, samt vad som är rättvist och proportionerligt, torde det utgöra ett starkt argument till att slopa straffrabatten för unga. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida den allmänna rättsuppfattningen tagit sådan riktning att det inte längre anses vara proportionerligt att särbehandla unga lagöverträdare rent straffrättsligt.

För att besvara frågeställningen kring huruvida ett införande av förslaget är rätt väg att gå, är min uppfattning att det i slutändan handlar om vilka intressen som prioriteras. Det kan t.ex. anses förenligt med proportionalitetsprincipen att döma en ung myndig lagöverträdare till det straff, som förväntas av ett brotts svårhet, men då kan det på samma sätt strida mot densamma sett till den unges bristande utveckling. Vidare anser jag att inkapacitering, som fått en allt större framskjuten betydelse inom straffrätten, styrker det faktum att synen på brott och straff har blivit allt mer allvarlig. Det kan skymtas en uppfattning om att hittills genomförda åtgärder varit ineffektiva, att rådande situation kring den ökade organiserade brottsligheten tillåtits och utvecklats, vilket gör att allt mer drastiska åtgärder har efterfrågats. För att upprätthålla påföljdssystemets legitimitet, och inte riskera att förtroendet för rättssystemet urholkas, är min uppfattning att det allmänna rättsmedvetandet utgör en viktig roll. Om det inte blir allt mer tydliga gränser för kriminella, kan det i sin tur innebära att de gränslösa inskränker friheten för andra.