Syftet i denna essä är att förmedla och teoretisera erfarenheter av en fakultetsöverskridande introduktionskurs som riktade sig till särskilt studieovana studenter 2004–2006, samt kritiskt reflektera över olika möjliga sätt att bemöta studenter med bristande formella förkunskaper. Hur kunde studenterna på kursen ifråga ha aktiverats och initierats mer i undervisningen? Kurserfarenheten tolkas i ljuset av olika pedagogiska teorier. Överraskande var att studenterna tycktes röra sig i motsatt riktning jämfört med William Perrys kategorier för kunskapsutveckling, med ett förstärkande av instrumentella och”dualistiska” attityder. Som alternativ föreslås att didaktiken görs mindre överföringsinriktad och mer återkopplande, men utan avkall på att lärande förutsätter motstånd. Skilda förutsättningar råder emellertid på olika nivåer. Inför studieovana studenter tjänar pedagoger på att lägga undan sin forskarattityd. För att undvika kontraproduktiva effekter rymmer den föreslagna didaktiken en dialektik mellan ackommodation och assimilation inom ramen för ett närmande mellan lärarens och studenternas förståelsehorisonter. Kursplanen bör således kontinuerligt omförhandlas i takt med dess implementering.