In recent years–in light of climate change, species extinction and the covid pandemic–both the very concept of Bildung (education) and humanities generally and the humanistic school subjects (history, classical and modern languages, literature, rhetoric, art) specifically, have taken on a distinctively new meaning. It is no longer possible to comprehend human health, the ecological system or the survival of the planet, without referencing culture, thus recognizing that these questions are intimately connected to ethics and lifestance, existential self-understanding, the role of creativity and humans’ place in history and the universe. Regardless of what lessons can be drawn, there is, however, a deeper problem in Western culture, not least reproduced within the field of humanistic knowledge, namely anthropocentrism—the idea of humans’ elevated position. Deawing on Nietzsche, Latour and Byung-Chul Han, philosophical and historical reflections are here presented on the limitations and possibilities of humanities and the humanistic school subjects during the Anthropocene. Are there a new humanities beyond humanities—and a human beyond the human?

Forskningsförmedling är viktigt för att denkunskap som produceras på lärosätena skakomma samhället till del. Kunskap, innovationer och nytta handlar emellertid om mer änvad som ger omedelbar ekonomisk tillväxt.Genom till exempel publika samtal, populär-vetenskapliga texter och deltagande i media-la sammanhang bidrar forskare till kunskaps-spridning som i sin tur gynnar medborgerligbildning och demokrati. Samtidigt upplevermånga forskare – inte minst inom humaniora– att förutsättningarna för att förmedla sinforskning inte är gynnsamma. Hur kommerdet sig och vad kan göras åt det? Det är kärnfrågorna i den här rapporten.

Humtank tog initiativ till den här rapporten efter att Universitetet i Oslos ambitiösa humaniorastrategi offentliggjorts. Vi ville se hur det strategiska tänkandet såg ut vid svenska lärosäten, både till form och innehåll. Det var emellertid inte bara Oslostrategin som ledde oss till detta, utan också vetskapen att allmänhetens kännedom om humaniora är låg och att politiker och makthavare kan ha svårt att se nyttan med ett av Sveriges centrala vetenskapsområden. Humanisterna själva har heller inte alltid varit framgångsrika i att visa varför våra ämnen behövs. Vi menar i ljuset av den danska utvecklingen, där stora delar av humaniora avvecklas under kort tid, att vi som är verksamma humanister inte får ta vår verksamhet för given utan bättre måste kunna motivera den och säkra den långsiktigt. Vi ser gärna att fler lärosäten skriver strategier liknande de som tagits fram vid Universitetet i Oslo eller vid något av de stora svenska lärosätena. Men framför allt vill vi inspirera till ett strategiskt tänkande om humaniora oavsett form.

Produktionen av visionsdokument, utvärderingar och rapporter är en hörnsten i det globala granskningssamhället. Motiven till den ökade dokumentationen är transparens och effektivisering, men också profilering – där företag och organisationer söker förädla sina varumärken i den omgivande uppmärksamhetsekonomin.

Som medförfattare till Humtanks nya rapport om strategiarbete vid svenska humanistiska fakulteter ska jag i denna text inta en mer kritisk hållning och reflektera över hur såväl akademiskt strategiarbete som rapportskrivande överhuvudtaget förhåller sig till den globala utvecklingen. Hur undvika att skapa ostrategiska strategier?

After a decline in the suicide rate for several decades, suicides are now increasing in Sweden and also in other western countries. Among young people, suicide is the most common cause of death, and in this group, mental illness is rising sharply. From the viewpoint of a planned research project, we ask how the humanities can help reverse this development?

Suicide is one of the most researched human behaviors. However, despite all accumulated knowledge, suicidology is to a significant extent still lashing out in the dark. It has been speculated as to why the riddle of suicide has remained unsolved, that humans in modern society have been divided into three parts, into a psychic, somatic and social one, which are separately guarded by various disciplines such as deep psychology, psychiatry and sociology, with no substantial feedback going on in between.

The humanities, like other fields of disciplines, are a characteristic part of modern society, where differentiation and specialization are a key feature of development. But in addition to the current empirical mapping and theoretical development, the view of knowledge within the humanities may to a greater extent also include the promotion of meta-perspectives, Bildung, empathy and the creation of all-encompassing syntheses, where humans are seen as more complex beings. Simply put, it can be said that the natural scientist studies causal objects that take physical place in time and space, and which are absolutely separated from the researcher, while a scholar of the humanities studies qualitative wholes, which are only comprehensible on the basis of personal experience.

Two decades ago, suicidologist Jan Beskow, together with historian Arne Jarrick, suggested the elaboration of a humanistic suicide prevention, which would be based on existential conditions and culturally mediated metaphors and narratives. The aim was an approach that could include and meet suicidal persons and recognize and accept their “suicidality”". Thus, the sucidal person would be given the opportunity to raise in awareness about his or her unwillingness to live, which, paradoxically, may increase the chance that it can eventually be transformed into a will to live. This underlines the need for understanding and dialogue, which are actually the very theme of the knowledge tradition of the humanities.

This paper approaches three different areas: 1) How can the humanities (with results and perspectives from studies of language, literature, history and philosophy) contribute to a solution of the “suicide enigma”?; 2) How can a “humanistic” prevention be developed at both a clinical and public health policy level, in order to reverse the increase of suicide and mental illness?; And 3), which historical examples of similar or corresponding prevention programs could be identified, and how do they relate to different notions of “humanities”, “human”, “humanitarian” and “humanism”, across different cultural and medical contexts?

Nostalgi har i ett framstegsorienterat västerländskt sammanhang inte sällan betraktats som något sjukligt, som en kusin till melankolin. Som om det kontemplativa tillbakablickandet stod i en inneboende motsättning till varje form av praktiskt handlande. De flesta disciplinerna inom humaniora har på ett eller annat sätt en tillbakablickande karaktär. Är de humanistiska perspektiven då alls relevanta för att ta sig an samtidens utmaningar och bereda vägen för ett framtida samhälle som förhoppningsvis är mer hållbart? I det följande ska jag reflektera närmare över sambandet mellan innovation och retrospektion.

Kristian Petrov är docent i idéhistoria, passionerad löpare och näringsexpert. Med filosofisk blick analyserar han trender i hur vi äter och motionerar, och söker de tankeströmningar som styr våra uppfattningar om kost, idrott och hälsa. Bakom den orimligt hårda kritiken mot barfotalöpning finner Petrov myten om det ständiga teknologiska framsteget, som har sina rötter i den franska revolutionen och upplysningen.