Endocrine-disrupting chemicals (EDCs) are environmental toxicants found in a wide variety of materials and items. They include pesticides (e.g. DDT, DDE), herbicides (e.g. atrazine), plasticizers (bisphenol A and other phthalates) and PCBs (Dominguez 2019), among others. Everyday household items such as non-biodegradable detergents and personal care products can contain EDCs (Khetan 2014). For instance, phthalate BPA (bisphenol A) and similar substances are widely used as softeners (‘plasticizers’) to create flexibility in PVC items such as plastic bags, shower curtains, cables and Tupperware containers. They are also used in liners for food cans, Teflon pans, baby bottles and a variety of cosmetics. These chemical compounds enter the food chain, for example, through plastic breakages, spurred on by heat, frost or age, off-gassing into household air, or through manufacturing effluents. They enter human and animal bodies, where they disrupt endocrine signalling pathways. Consequently, EDCs affect the well-being of aquatic, aerial and terrestrial ecosystems....

Hormones are molecular messengers in the body?s metabolism. They regulate, for instance, reproduction, digestion, organ systems and gene expression. The past century brought with it a proliferation of synthetic substances and other industrial chemical compounds, generally referred to as endocrine-disrupting chemicals (EDCs). These chemicals interfere with the hormonal systems of human and animal bodies alike and are able to, among other things, fundamentally disrupt, mimic or block the functioning of the hormonal system. In this article I investigate the forces of chemical toxicity and its impact on all living bodies on this planet from a queer and trans perspective. EDCs and specifically EDC discourses have a particular effect on queer- and transness. Applying queer reading and autoethnography, I want to think here with two performances by Finnish artist Teo Ala-Ruona about the impact of EDCs on our human bodies, our planet and the relations and imaginaries that emerge in Ala-Ruona?s work, blending transness and endocrine disruptors in ways different to those currently being suggested by life science and populist discourses. In my engagement with Ala-Ruona?s work I consider that his work not only materializes a new imaginary of embodiment but also demonstrates a multi-molecular, rebellious becoming with and through toxins that intervenes in the risk narratives commonly flanking EDC discourses.

This article engages with the installation of the Iranian artist Minoosh Zomorodinia, Knots and Ripples (2017), through what we call "unsettling intimacies". This concept is inspired by philosopher Mariana Ortega's notion of "aesthetic unsettlement". In our reworked application of the concept, we argue that in this mixed-media installation, an unsettling intimacy emerges that connects different tropes of Otherness (migrant and nature) in the context of global climate change. Through our engagement with the installation and conversations with the artist, we suggest that Knots and Ripples enacts a complex, posthuman, affective space of response-ability that draws on poetics, ethics and politics of affective communality beyond the boundaries of human and nonhuman. Following the artist's conceptual metaphor of dakhil (tying a knot into a string for a wish to come true), and connecting it to unsettling intimacies, we engage with water as a posthuman figuration, one that connects an Iranian cultural practice, Islam, a hijab-wearing female artist, water vulnerabilities and more in hopes of liveable futures. Dakhil becomes a collective approach to the idea of thinking the world otherwise, that is to say a world-making practice.

Tillgången till könsbekräftande vård i Sverige är begränsad på grund av långa väntetider (2 - 3 år) för kontakt med könsdysforiutredningsteam och det är ofta en lång och komplex utredningsprocess. Många personer som söker vård känner sig maktlösa och ifrågasatta under hälso- och sjukvårdsprocessen. Dessa brister kan ha en negativ påverkan på den vårdsökandes psykiska hälsa. Minoritetsstress och dess negativa inverkan på psykisk och fysisk hälsa utgör ytterligare en faktor och ökar risken för suicid samt misstro gentemot hälso- och sjukvårdssystemet.

Rapportens syfte är att utforska transpersoners erfarenheter av vård i Värmland med särskilt fokus på funktionen Samordnare transvård. Analysen baseras på erfarenheter från personer som har kommit i kontakt med Samordnare transvård. Erfarenheterna samlades in dels genom en kvantitativ enkät med vårdsökande samt genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med vårdtagare. Intervjuerna genomfördes i juni 2022, och enkäten var öppen för svar mellan december 2022 och februari 2023. Rapporten syftar till att belysa styrkor och svagheter i vården för transpersoner inom regionen och avslutas med rekommendationer för framtida förbättringar.

Resultaten presenteras inom fyra teman: Tema 1: Psykisk(o)hälsa och Samordnare transvård, Tema 2: Bemötande, kontakt och stöd av Samordnare transvård, Tema 3: Övriga vårdkontakter inom Region Värmland, Tema 4: Ytterligare behov och områden för förbättring.

Sammanfattningsvis visar studien att Samordnare transvård är en uppskattad och i många avseenden välfungerande vårdfunktion. Deltagarna upplever att den har god tillgänglighet, ger bra information, är ett viktigt psykosocialt stöd och många uppskattar att den är oberoende av psykiatri. Många söker sig till denna funktion för remiss till könsdysforiutredningsmottagningar vilket respondenterna upplever fungerar bra. Samordnare transvård ska erbjuda stöd och uppföljningsmöten före, under och efterutredningsprocessen, vilket funktionen i viss mån gör men detta är också något som kan förbättras. De som arbetar inom Samordnare transvård upplevs ha god kunskap om könsbekräftande vård, minoritetsstress och utmaningar som transpersoner möter i ett cisnormativt samhälle. Vidare upplever många att Samordnare transvård har givit dem psykosocialt stöd och rådgivning, vilket varit hjälpsamt. Studien visar också att Samordnare transvård kan öka förtroendet för vården och, som många uttrycker det, ger en känsla av att bli sedd och hörd för första gången inom vården.

Denna studie baseras delvis på tidigare forskning som vi genomförde mellan 2021 och 2022 och som publicerades i en rapport år 2022. I den tidigare studien fokuserade vi på att analysera vårdgivarnas erfarenheter av den nya funktionen att samordna transvård på detta sätt, till exempel hälso- och sjukvårdspersonal, chefer och strateger inom Region Värmland, samt de två samordnarnas erfarenheter av sina arbetsförhållanden och utmaningar genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer (Straube & Linander, 2022).

Vi avslutar denna rapport med en lista över rekommendationer som vi hoppas kan vara till hjälp för regionen att förbättra denna funktion, liksom för andra regioner som redan har börjat etablera liknande strukturer eller överväger detta.

En central rekommendation är att andra regioner bör överväga en liknande vårdfunktion för att säkerställa bästa möjliga stöd för transpersoner, särskilt med tanke på den könsbekräftande vårdens bristande tillgänglighet samt transpersoners erfarenheter av minoritetsstress. Denna vårdfunktion i Värmland är framgångsrik eftersom den är lättillgänglig, är placerad utanför den psykiatriska vården och ger psykosocialt stöd tillvårdsökande av transkompetent personal. Andra framgångsfaktorer är personal som har insikt i transcommunityt, ett gott bemötande, professionell yrkeskunskap i form av rådgivare/kuratorer och/eller terapeuter, samt djupgående kunskap om processerna inom den könsbekräftande vården och vårdkedjan i Sverige.

Studien genomfördes på uppdrag av RegionVärmland. Det tvärvetenskapliga forskarteamet består av Wibke Straube (genusvetenskap, Karlstads universitet), Ida Linander (folkhälsovetenskap, Umeå universitet) och Andreas Henriksson (sociologi, Karlstads universitet). Forskningsprojektet och rapporten har finansierats av det regionala nätverket för suicidprevention i Värmland.

Denna rapport presenterar och diskuterar en intervjustudie som gjordes 2021 med

olika grupper av anställda, chefer och strateger inom hälso- och sjukvården i Region

Värmland. Studiens fokus är att analysera Region Värmlands projekt Samordnare

transvård som har pågått sedan april 2020.

Värmland har valt att organisera remisser och stöd till transpersoner utanför

psykiatrin. Projektet Samordnare transvård fungerar som en självständig funktion med

rådgivning för vårdsökande transpersoner och har möjlighet att skriva remisser till

könsdysforiutredningen som sedan utreder den vårdsökandes eventuella könsdysfori

och ställer diagnos. Under tiden som intervjustudien pågick utökades projektet med

ytterligare en funktion inom regionen, en kurator, med uppdrag att fokusera särskilt på

stöd till unga vårdsökande.

Rapporten presenterar analysen av projektet Samordnare transvård, diskuterar dess

styrkor och svagheter, samt belyser hur den gängse vårdkedjan ser ut och redogör

för statistiska data gällande vårdsökande från regionen. Resultaten presenteras inom

olika teman. Temat ”Unik funktion för stöd och remiss” som beskriver projektets

exceptionalitet följs av ”Kunskapsluckor och problem” där deltagarna pratar om

kompetens kring transpersoners vård och hälsa, etiska aspekter av patientkontakt, och

olikheter mellan kollegor inom samma mottagning. Vidare framstod ”Utmaningar och

förbättringsbehov” som ett centralt tema med flera underkategorier som belyser brist

på resurser och rutiner samt behov av ytterligare kompetenser.

Rapporten avslutas med en rad rekommendationer som syftar till framtida förbättringar,

till exempel ett förstärkt uppföljande stöd, ökad ledning och styrning, förbättrad

administrativ och personell infrastruktur, ökad tillgänglighet och tydliga rutiner för

alla verksamheter (speciellt nyckelmottagningar som psykiatri, gynekologi och

endokrinologi) samt regelbundna möten mellan projektets olika funktioner och

specialister för att öka kunskapen om patientgruppen och tryggheten i vårdkedjan.

Studien utfördes på uppdrag av Region Värmland av Wibke Straube (Universitetslektor),

Institutionen för sociala och psykologiska studier, Centrum för genusforskning,

Karlstads Universitet och Ida Linander (Postdoktor), Institutionen för epidemiologi och

global hälsa, Umeå Universitet. Forskningsprojektet och rapporten har fått stöd från

det regionala nätverket för suicidprevention i Värmland.

This article is an exploration of trans and non-binary representation in independent Swedish film productions. Two award-winning films, Pojktanten (She Male Snails, 2012) and Nånting måste gå sönder (Something Must Break, 2014), created by director Ester Martin Bergsmark (in collaboration with author Eli Levén), will be in focus and discussed through their ecological aesthetics that build on what I call intimate otherness. The two films represent not only a significant debut moment for Swedish trans cinema, but also offer a radical engagement with nature and the unnatural. While Bergsmark’s films incite a vivid aestheticisation of environmental pollution, ranging from items of garbage in the forest to untidyrooms, unwashed clothes, and dirty bathing water, the films’ ecological aesthetics, as I argue, imagine an enchanted space in which the trans body emerges as livable. Historically reduced to an “unnatural” and “contaminated” embodiment, trans bodies in the films form an intimate otherness with non-human objects and landscapes at the urban peripheries, at the margins of normativity and productivity. The films’ ecological aesthetics shift gender non-conformity from “unnatural” into a possibility. These aesthetics, I suggest, unfold into a gender-dissident´ landscape of rebellious and poetic, intimate otherness.