Skolans demokratiuppdrag innefattar att elever utvecklar ett kritiskt reflekterande förhållningssätt till texter. I denna artikel belyser vi utifrån ett critical literacy-perspektiv hur detta kritiska förhållningssätt kan förstås i relation till ett inslag i tibetanska skolor – den tibetanska argumentationstekniken. Tekniken är utvecklad inom en religiös och filosofisk kontext, men implementeras nu i sekulära skolor i ambition att stärka elevernas självförtroende och tänkande. Syftet med denna artikel är att fördjupa kunskapen om hur den tibetanska argumentationstekniken gestaltas i undervisning i exiltibetanska skolor i Dharamsala, Indien. Ett specifikt fokus riktas mot hur argumentationstekniken kan förstås utifrån ett perspektiv där utvecklandet av en kritisk reflexion ses som en nödvändig del av utbildningsuppdraget. Det empiriska materialet till artikeln består av observationer vid skolbesök och intervjuer med lärare. Våra resultat pekar på att lärarna, när de använder argumentationstekniken som en del av undervisningen, upplever att elever utvecklar sin språkförmåga och ämnesförståelse och dessutom stärker sitt självförtroende. Tillgången till verktyget verkar ge eleverna tillgång till språk och kunskaper som utvecklar deras förmåga till logiskt tänkande och att själva uttrycka sig, vilket i sin tur ger dem större makt att påverka sina framtida möjligheter. Resultaten pekar också på att argumentationstekniken lämpar sig särskilt väl för vissa ämnen och särskilda ämnesinnehåll.

Tibetanska buddhistiska munkar har i tusentals år ägnat sig åt att fördjupa sitt vetande och sin visdom i sitt sökande att befria sig från oönskade tankar och handlingar. En aktivitet som de, i tät kontakt med indisk, hinduisk logik, har utvecklat under århundradena, är att, enligt ett visst mönster, föra filosofiska debatter med varandra. Denna debatt är också en del av undervisningen i skolor för tibetanska barn och unga och kan ses som ett sätt att bevara kulturella och språkliga traditioner. I vår artikel utvecklar vi aspekter av denna argumentationsteknik som har relevans för vår svenska utbildningskontext och kontrasterar den mot den antika retorik, som fått ny aktualitet i västerländsk skola och samhälle de senaste decennierna. Syftet med denna artikel är därför att belysa den tibetanska argumentationstekniken i relation till klassisk retorik och ett svenskt utbildningssammanhang. Vi diskuterar också i vilken mån den tibetanska argumentationstekniken kan inspirera i ett arbete för ökad respekt och ömsesidig förståelse – inte polarisering – i både klassrum och samhälle i dagens Sverige. Det empiriska materialet till artikeln består av observationer och intervjuer med studenter och lärare i Dharamsala, observationer i klassrum i Dharamsala, analys av läroplanen och fältanteckningar. Våra resultat pekar på att debatterna tycks engagera eleverna och en del debatter blir inte bara levande utan också känslomässigt engagerande. Resultaten visar också att debatternas avsikt är att skärpa tanken och kräver att man är kunnig, påläst på sitt ämne, och nyttjar källorna som argument.

Huvudsyftet med Kreativ Grammatikundervisning är att både ge studenter på förskollärar- och lärarprogrammen (F-6) samt verksamma pedagoger nödvändiga ämneskunskaper och samtidigt visa hur man kan arbeta med grammatik på ett kreativt och inspirerande sätt. 

Som de flesta andra svenska lärosäten har Karlstads universitet under 2000-talet haft en växande skrivhandledningsverksamhet. Denna typ av språk- och skrivhandledning, som på vissa andra håll kallas studie- eller textverkstad, har etablerats med syftet att erbjuda studenter stöd, främst i studiernas skriftliga moment. Verksamheternas framväxt kan förstås mot bakgrund av direktiven om breddad rekrytering till högre studier. Farhågor finns att otillräcklig skriftspråkskompetens i sig är en orsak till studiemisslyckanden.

Än så länge finns en ganska begränsad kunskap om de behov och de studenter som de svenska lärosätenas text- och språkhandledningar möter. Studier som gjorts av studenters skrivande i Sverige (Ask, 2007; Blåsjö, 2004; Blückert, 2010) har ofta ett socialiseringsperspektiv, snarare än ett verksamhetsperspektiv. I mycket få fall har det fokuserats på de mest utsatta studenterna.

Detta är det angeläget att få veta mer om. Under våren 2015 gjorde jag därför en pilotstudie bland de studenter som kontaktade skrivhandledningen vid KAU. I enkätform ombads studenterna besvara dels en rad bakgrundsfrågor, dels ett antal frågor om sina specifika behov och önskemål. Dessutom gjordes intervjuer med verksamma skrivhandledare vid Karlstads universitet. De ger sin – kompletterande – bild av de behov, de utmaningar och möjligheter som hänger samman med de skriftspråkliga krav som studenter möter i det akademiska skrivandet.