Samtalet kretsar dels specifikt kring den publikrepetition av Anna Svärd som vi står i begrepp att se, i relation till de övriga två delarna av Löwensköldscykeln, dels allmänt kring hur Selma Lagerlöfs prosaberät-telser har adapterats av teatergruppen Västanå teater, berömd för sin ”berättarteater”, med utgångspunkt i bl.a. myt, saga, musik och Pekingopera. Den kommunikativa funktionen hos den transmediala processen lyfts fram, och de olika sätt på vilka Lagerlöfs prosa i Västanå teaters tolkning kan sägas bli ett multimodalt skådespel med dominerande inslag av dans och musik, liksom vilka kulturella och socialatraditioner och kontexter som därmed aktualiseras.Samtidigt som det sker en remediering kan man i enlighet med t. ex. Bolter & Grusin förstå de nya medi-erna som redan inneboende i den ursprungliga berättelsen. I fallet Selma Lagerlöf är det särskilt relevant att rikta blicken mot teaterns konfiguration av modaliteter. Forskare som Ulla-Britta Lagerroth och Maria Karlsson har på olika sätt lyft fram teaterns roll i Selma Lagerlöfs verk. Lagerroth talar om en inneboende teatralitet i hennes prosa, medan Karlsson har pekat mer allmänt på det melodramatiska inslaget, som i sin tur kan härledas till teatern.

This paper focuses on Helena, Marchioness of Northampton (1549–1635), and the formation of her identity as a Swedish woman at the court of Elizabeth I of England. Born Elin Snakenborg, Helena left Sweden as one of Princess Cecilia Vasa’s entourage on her journey to London in 1564/65, and remained there as Cecilia returned back home in 1566. Married first to William Parr, 1st Marquess of Northampton and brother to Catherine Parr, and later to Thomas Gorges, courtier and Groom of the Chamber, an important part of her life was spent at or in contact with Elizabeth’s court. Edmund Spenser refers to her in Colin Clouts Come Home Againe and also dedicated a poem to her, while Helena herself corresponded in Swedish, English, and Latin with among others her mother, with Lord Chamberlain Thomas Ratcliffe, 3rd Earl of Sussex, and with the future King Charles IX of Sweden. Together with her second husband she built the architecturally interesting Langford (now Longford), and their burial monument in Salisbury Cathedral is similarly intriguing. This paper examines the early part of her life in England, drawing on letters and contemporary and near-contemporary accounts to show how they articulate or realize the identity of a woman in a foreign country and culture who seemingly adapts to and adopts that culture with ease and determination.

Detta paper undersöker hur Cecilia Vasa (1540–1627) framställs som gränsöverskridande i en samtida engelsk redogörelse för hennes resa från Sverige till London 1564–65. Cecilia Vasa var en stor beundrare av Elisabeth I (1533–1603), och hade lärt sig engelska och korresponderat med den engelska drottningen innan resan ägde rum. Hon förblev i London till Maj 1566, och James Bells Narrative of the Journey of Princess Cecilia, Daughter of Gustavus I of Sweden…, dedicerad till Elizabeth I, tycks ha skrivits under eller strax efter hennes besök. Flera av Cecilias aktiviteter i samband med denna resa kan berättiga epitet gränsöverskridande, och detta paper fokuserar på hur Bells berättelse kan ses som bidragande till en sådan uppfattning av henne. Genom att undersöka framställningen av Cecilia från ett retoriskt perspektiv kommer detta paper att visa på hur aspekter som berättarkommentarer och klassiska referenser används för att porträttera Cecilia på ett närmast mytologiskt eller episkt vis. Möjligen kan denna tidigmoderna reseberättelse ses som ett tidigt exempel på den fiktionalisering av Cecilia Vasas liv vi senare möter i t.ex. svenska romaner från 1800- och 1900-talen.