SMHI har tagit fram ett workshopverktyg för att hjälpa aktörer som arbetar med klimatanpassning att på ett visionärt och kreativt sätt tänka fritt om hur ett framtida klimatanpassat samhälle kan se ut. Centrum för forskning om samhällsrisker (CSR) vid Karlstads universitet fick under 2023 i uppdrag att göra en fördjupad studie av deltagares upplevelse av workshopen och syn på nyttan av den i ett längre tidsperspektiv. Studien har samlat in data från personer som genomfört workshopen under första halvan av 2023 i regi av SMHI, och från personer som genomfört workshopen under andra halvan av 2023 i regi avforskare på CSR. Datainsamling har för Delstudie 1 skett genom enkäter,intervjuer och observationer under genomförd workshop, och för Delstudie 2 skett genom enkäter och intervjuer ett drygt halvår efter genomförd workshop. I studien diskuteras hur workshopen, med sitt fokus på lösningar, positiva budskap och narrativ, är ett lämpligt verktyg för att på ett förutsättningslöst sätt komma framåt i den visionära delen av klimatanpassningsprocessen. Studien visar på betydelsen av att workshopen genomförs i en etablerad klimatanpassningsprocess, där den får spela en roll i ett större sammanhang och kan förankras på ett konstruktivt sätt, och därigenom öka möjligheten att runda barriärer som finns för klimatanpassning. Workshopen skulle kunna fungera som ett fundament i en mer omfattande backcastingprocess (metod där en önskvärd framtid definieras och steg tas bakåt till nutiden för att identifiera policy och åtgärder som kan möjliggöra den önskvärda framtiden) och har potential att skapa större framtidsmedvetenhet hos de som genomför den.

SMHI, the Swedish Meteorological and Hydrological Institute, has developed a workshop tool to help actors who work with climate adaptation to think freely in a visionary and creative way about what a future climate-adapted society might look like. The Center for Societal Risk Research (CSR) at Karlstad University was commissioned in 2023 to conduct an in-depth study of the participants’ experiences of the workshop and their view of its usefulness in a longer time perspective. The study has collected data from people who completed the workshop during the first half of 2023 under the auspices of SMHI, and from people who completed the workshop during the second half of 2023 under the auspices of researchers at CSR. Data collection for the first part of the study took place through questionnaires, interviews and observations during the completed workshop, and for the second part of the study through questionnaires and interviews some six months after the completed workshop. The study discusses how the workshop, with its focus on solutions, positive messages and narratives, is a suitable tool for moving forward unconditionally in the visionary part of the climate adaptation process. The study shows the importance of the workshop being carried out in an established climate adaptation process, where it can play a role in a larger context and can be anchored in a constructive way, thereby increasing the possibility of overcoming adaptation barriers. The workshop could serve as a foundation in a more extensive backcasting process(a method where a desired future is defined and steps are taken backwards to the present in order to identify policies and measures that can enable the desired future) and has the potential to create greater future awareness among those who participate in it.

The effects of climate change are already being felt today, and future effects, which will be determined by the readiness and resolve of today’s world leaders, are fraught with high levels of complexity, uncertainty, ambiguity, and transboundary effects – characteristics of systemic risk. Since climate change is seen as a threat multiplier, the risks that might be impacted by climate change, such as floods and dam failure, will be affected by systemic risk characteristics as well. Recent literature on risk governance calls for a more inclusive approach to address the challenges of systemic risks. Sweden has adopted the Sendai Framework, which aims to reduce disaster risk and strengthen societal resilience through a more people-centered approach. Sweden can be expected to have the resources and institutional structures needed to be able to implement the framework at a high level. However, evaluations of recent crises have shown a discrepancy between what can be expected and actual performance. This thesis aims to increase the understanding of contextual barriers to and drivers of inclusive risk governance, with a focus on responsibilities, (mandated) collaboration, and stakeholder participation, as an approach to increase societal resilience against disaster and systemic risk. The aim is reached by studying flood-related systemic risks and their governance. Three distinct, qualitative case studies focusing on different aspects of the Swedish disaster risk reduction and risk governance systems in relation to the risk of floods and dam failure are the empirical foundation for the four papers that are appended in the thesis. The thesis concludes that there is a need for a change in how resilience is framed, as part of a paradigm shift to a discourse that views resilience as a measure of adaptive capacity, and a change in how systemic risks should be understood and governed, as part of a paradigm shift to an inclusive risk governance framework.

Effekterna av klimatförändringarna märks idag, och framtida effekter, som avgörs av beslutsamheten hos dagens ledare, har höga nivåer av komplexitet, osäkerhet, tvetydighet och effektöverskridande – egenskaper hos systemrisker. Eftersom klimatförändringar ses som en hotmultiplikator kommer de risker som kan påverkas av klimatförändringar, såsom översvämningar och dammbrott, också att påverkas av systemriskegenskaper. Nylig litteratur om riskstyrning föreslår ett mer inkluderande tillvägagångssätt för att hantera utmaningarna med systemrisker. Sverige har antagit Sendai Framework, som syftar till att minska katastrofrisken och stärka samhällelig motståndskraft genom ett mer människocentrerat förhållningssätt. Sverige kan förväntas ha de resurser och institutionella strukturer som behövs för att kunna implementera ramverket på hög nivå. Utvärderingar av kriser det senaste årtiondet har dock visat att det finns en diskrepans mellan vad som kan förväntas och faktisk prestation. Syftet med denna avhandling är att öka förståelsen för kontextuella hinder och drivkrafter för inkluderande riskstyrning, med fokus på ansvar; (obligatorisk) samverkan; och intressentdeltagande, som ett tillvägagångssätt för att öka samhällets resiliens mot katastrofer och systemrisker. Målet nås genom en studie av översvämningsrelaterade systemrisker och deras styrning. Tre distinkta, kvalitativa fallstudier som fokuserar på olika aspekter av de svenska katastrofriskreduktions- och riskstyrningssystemen i relation till översvämningsrisk och risk för dammbrott är den empiriska grunden för de fyra artiklar som ligger till grund för avhandlingen. Slutsatsen av avhandlingen är att det finns ett behov av en förändring av hur resiliens betraktas, som en del av ett paradigmskifte till en diskurs som ser resiliens som ett mått på anpassningsförmåga, och en förändring av hur systemrisker ska förstås och styras, som del av ett paradigmskifte till ett ramverk för inkluderande riskstyrning.

This thesis aims to increase the understanding of contextual barriers to and drivers of inclusive risk governance, with a focus on responsibilities, (mandated) collaboration, and stakeholder participation, as an approach to increase societal resilience against disaster and systemic risk. The aim is reached by studying flood-related systemic risks and their governance. Three distinct, qualitative case studies focusing on different aspects of the Swedish disaster risk reduction and risk governance systems in relation to the risk of floods and dam failure are the empirical foundation for the four papers that are appended in the thesis. The thesis concludes that there is a need for a change in how resilience is framed, as part of a paradigm shift to a discourse that views resilience as a measure of adaptive capacity, and a change in how systemic risks should be understood and governed, as part of a paradigm shift to an inclusive risk governance framework.

Our changing climate foretells a future with continued large forest fires and extreme weather events, such as devastating storms, heavy rainfall, flooding, heat and drought. This project focuses on preparedness for this kind of events taking place while large, spread-out, and often uncertain, numbers of visitors are roaming the Swedish countryside – not seldom voluntarily or involuntarily of the grid. The conditions for crisis communication is changing with social media, apps and digitalization of information. Obstacles and possibilities for digitalization in the tourism sector in relation to the specific conditions of nature-based tourism needs more attention.

Tourists are a vulnerable group in crisis situations, since they are not acquainted with neither the place nor how to find information about the crisis and how to keep themselves safe. In parallel, the Swedish tourism sector is constantly growing, with new trends as ”vacation at home” and increasing numbers of international tourists visiting Swedish nature, and nature-based tourism is believed to see a significant increase in post-pandemic travel, as more visitors seek uncrowded destinations. A crisis can be devastating in nature tourist areas. Despite this, the tourism sector is often viewed as peripheral and is in some cases not even included in crisis preparedness planning.  

The aim of this study is to generate new knowledge and methods for incorporating the Swedish countryside tourism sector in crisis management and communication. Crisis management and risk preparedness and awareness, and collaborations and relations between the tourism sector and other crisis management actors (municipalities and public authorities) are in focus, as well as the nature tourists themselves.

Genomförandet av övningar är en nyckel till stärkt förmåga att agera effektivt i kris. CriseIT-projekten har haft som mål att bidra till detta genom att skapa möjligheter för kommuner och andra aktörer med krisövningsbehov att öva enklare och oftare.

Det finns en önskan om, och en medvetenhet om behoven av, att öva mer än vad som görs i nuläget i många organisationer. Digitala verktyg är ett sätt att göra det möjligt att öva oftare, med lägre resursåtgång och kortare tid för planering och genomförande. Corona-pandemin har ytterligare gjort det tydligt vilka möjligheter digitaliseringen innebär för att effektivisera processer som tidigare varit inramade av tids-och rumsbegränsningar –t.ex. övning.

Denna rapport syftar till att på ett lättillgängligt sätt redogöra för och diskutera utmaningar och möjligheter med den digitala övningsprocessen, så som den kommit till uttryck i CriseIT-projekten, genom att beskriva metodiska arbetssätt för design, genomförande och utvärdering av digitala krisövningar samt några perspektiv på implementering av digital övningsmetodik i organisationer. Målgrupp för rapporten är den som arbetar med krisberedskap i offentlig eller privat verksamhet, och som önskar lära sig mer om möjligheten att digitalisera sin övningsprocess. Arbetsrapporten är del av resultatredovisning för CriseIT2.

This article builds on the field of collaborative crisis management, a mix of collaborative public management (CPM) and crisis management (CM). A field that often focuses on large-scale threats, sometimes labelled societal challenges, whose impacts are broad and cross-cutting and impacts many actors in society and drives demand for collaboration. In this study, we are interested in events that have broad and disastrous impacts on soci- ety, high degrees of uncertainty and potentially cascading effects and we study this through an in-depth case study of collaborative crisis manage- ment tasked with contingency planning for dam failure risk in a large river basin in central Sweden. We find that there was a lack in reach of the col- laboration potentially limiting capacity and capacity building in ways that can limit preparedness and increase vulnerability in a crisis situation. We also found that contingency planning was treated as a demarcated project with a beginning and an end and not entirely as a continuous process. Both these observations go against the basic principles of contingency planning. Hence, there is a need to acknowledge and abridge varying lev- els of organisational capacity and build/maintain awareness within and between the organisations and actors involved. This study shows that the practice of cross-sector collaboration and contingency planning is both complex and complicated. The article has the potential to aid policy-mak- ers in the field to pinpoint central aspects of cross-sector collaboration and contingency planning that needs to be addressed in order to mitigate limits to preparedness and increased vulnerability in a crisis situation. A deeper knowledge on these challenges and problems can also support progress towards the UN Sustainable Development Goal 9 (especially in relation to the aspect of building resilient infrastructure) through its empir- ical focus on infrastructure failure in terms of dam failure.

Övning ger färdighet och det gäller inte bara i traditionell undervisning utan också vid krisledning. Krisledning kännetecknas av att medlemmarna i en krisledningsgrupp ska ansvara för sina respektive verksamhetsområden och genom snabb interaktion och samordning över verksamhetsgränserna mildra effekterna av krisen för organisationen eller samhället som helhet. Det innebär att rollmedvetenhet och kommunikationsförmåga måste tränas för den enskilde så väl som för gruppen som helhet. På gruppnivå är också samverkan och koordinering internt och externt viktigt att öva. Tidigare studier visar att organisationer är intresserade av möjligheten att öva mer via digitala verktyg (Wik et al., 2017). Inom ramen för det till och med 2021 pågående Interregprojektet CriseIT 2 utvecklar vi ett koncept för övningsstöd baserat på lärplattformar. Kapitlet beskriver genom en fallstudie hur en seminarieövning kan genomföras med stöd av lärplattformen Canvas. Data till studien har samlats in genom observationer, enkäter, storgruppsdiskussion och deltagarnas indata till Canvas. Erfarenheter från fallstudien sammanfattas i möjligheter, problem och förbättringsbehov kopplade till Canvas och övningsdesignen, och rekommendationer ges både för krisövning och för undervisning baserad på problematisering och dilemmaövningar i klassrummet.

Crisis preparedness is of great importance to many actors in society. Maintaining crisis preparedness is an arduous task that requires frequent exercises. However, many actors have trouble accomplishing this because planning and conducting exercises are time consuming and involve high costs. Digitalization of crisis training has been suggested as a way to partly overcome these obstacles. In this paper, we present the results of a pilot study on an exercise in a digital crisis training tool. Trainees were interviewed and a content analysis was performed on the data. The analytical categories consisted of requirements for a crisis training tool, developed in our previous work. The results of the analysis show that the pace of an exercise, the number of trainees and the number of asynchronous and synchronous modules are all related to boundaries of digital crisis training. These boundaries need to be further explored.

Education plays a key role in disaster risk reduction (DRR) and in creating resilient societies worldwide by disseminating information about risks and in improving people’s risk awareness. This, in turn, helps them to prepare, cope with and recover from possible disaster events, hence making the societies more resilient. This paper shortly presents the theoretical background and the rules of the game Riskville where the participants get to experience in a hands-on manner the connections and conflicts between urban planning, different interests and climate related risks. We conclude that Riskville promotes discussions on different perspectives on disaster risk and resilience and approaches in including them into urban planning.

The objective of this comparative case study was to investigate and compare how Swedish municipalities gather and use warning information from official and unofficial sources at the municipal level, as well as the circumstances under which that process has a chance to succeed. The overall conclusions of the study are that official and unofficial warnings have the potential to play complementary roles for municipalities making decisions about flood response, giving the municipalities a wider perspective and better opportunity to assess risk and to act appropriately. The required resources for using official warnings and getting access to unofficial warning sources are not evenly distributed among municipalities, and a lack of systematization of access to warning information hinders the flood response potential.

Sammanfattning

Inledning: Sverige strävar sedan 2010 mot en nollvision där ingen ska omkomma eller skadas allvarligt till följd av brand (MSB, 2009). Detta till trots omkommer varje år drygt 100 människor som ett resultat av just bränder, där framförallt äldre och personer med funktionsnedsättning är särskilt riskutsatta. För att främja arbetet mot nollvisionen publicerade MSB vägledningen Brandsäker bostad för alla, under 2013. Vägledningens tilltänkta syfte är att fungera som en metodhandbok för hur en individanpassad brandskyddsverksamhet kan bedrivas på kommunnivå. I vilken utsträckning som ett sådant arbete bedrivs samt vilket genomslagskraft vägledningen har fått är emellertid oklart. Avsikten med denna studie är därmed att undersöka just detta.  

Metod: Studien har en kvalitativ ansats där sammanlagt tio semistrukturerade intervjuer har utförts i Skåne och Värmland. Därefter har data analyserats med hjälp av en manifest innehållsanalys.

Resultat: Totalt har följande tre kategorier genererats: Den första kategorin, Individanpassat brandskydd är utmanande, konkretiserar problematiken kring individanpassat brandskydd och identifierar riskgrupper och huvudaktörer. Andra kategorin, Kommunerna antar utmaningen, presenterar hur de utvalda kommunerna arbetar med individanpassat brandskydd, och vilka aktörer som är verksamhetsutövare. Avslutningsvis beskriver Saker och ting kan förbättras hur MSBs roll i sammanhanget ser ut samt hur vägledningen har tagits emot på kommunnivå.

Slutsats: Sammantaget visar resultatet att de granskade kommunerna arbetar med individanpassat brandskydd, om än i olika utsträckning. Det påtalas även att det uteslutande är vård- och omsorgsförvaltningen samt räddningstjänsten som är verksamhetsutövare på lokal nivå. Detta medför att identifieringsprocessen av riskindivider är begränsad till ovan nämnda förvaltningars verksamheter. Det nuvarande individanpassade brandskyddsarbetet är därmed initierat, men har ännu inte uppnått sin fulla potential. Ett antal övriga aktörer, däribland socialförvaltningen, har identifierats som nödvändiga för att verksamheten ska kunna utvecklas och bli mer effektiv, men de tycks inte inbegripas i den nuvarande arbetsprocessen.