Artikeln undersöker med hjälp av Werner Jeanronds teologi om hoppet Niklas Rådströms roman En Marialegend. Begreppet hopp sätts hos Rådström i motsatsställning till uppgivenhet och förtvivlan. Konsten, medmänskligheten, det späda barnet och gudstron får bli hoppets ljuspunkter i tider av krig, våld, terror och konsumism.

Föreställningen om att värmlänningen är trevlig, gästvänlig, go och gla är seglivad,. Värmlänningen sägs också vara humoristisk, samt extra begiven på att dikta och berätta. Artikeln undersöker ursprunget till dessa föreställningar.

Boken tecknar En värmländsk litteraturhistoria, en bland många möjliga, med sina speciella frågeställningar och urvalsprinciper. Den gör inte anspråk på att vara fullständig och uttömmande. Dess huvudfokus ligger på texter om Värmland – och i viss mån texter i Värmland – en traditionsräcka där föreställningar om landskapet skapats och traderats, där myter etablerats och omsider förvandlats till klichéer och stereotyper. Den vill därmed undersöka hur litteraturen – begreppet taget i vid mening – skapat en del av våra föreställningar om regionen och dess inbyggare. 

Sökarljuset riktas med andra ord mot ett antal meningsskapande berättelser vilka kan sägas bilda en kanon, alltså en tradition av texter som har särskilt intresse för vår uppfattning om regionen och som formerat bestående bilder. Värmland kan vara den jungfruliga provinsen med de stora skogarna och de blänkande vattnen. Den kan vara Vildmark, Trädgård, Gränsland, Järnets rike och i modern tid Avfolkningsbygd, Rostbälte och Skräpyta. Boken handlar också om provinsens inbyggare och deras förmodade ”värmländskhet”, uppfattad som ett slags ”karaktär” eller ”kynne” som kommer till utryck såväl i värmlänningarnas självbild som i omgivningens föreställningar. Hur ser den typiske värmlänningen ut i litteraturen? Kanske som Löpar-Nisse i Fredrik August Dahlgrens Wermlänningarne (1846), Splendid i Göran Tunströms Juloratoriet (1983) eller som den arbetsskygge Pölsa i Ulf Malmros Smala Sussie (2003)?

En värmländsk litteraturhistoria handlar alltså i första hand om texter, i andra om deras författare. Författarbiografier är här av underordnad betydelse; om texternas upphovsmän är födda i Värmland eller inte, eller om de bott där är inte viktigt. En ”värmlandsförfattare” är i detta sammanhang en författare som skrivit om Värmland, oavsett ursprung och bostadsort. Principen är viktig, vilket förstås inte hindrar att många av de diktare som ska uppmärksammas på de följande sidorna har eller har haft personliga band till regionen. Värmlänningar är inte överraskande benägna att skriva just om Värmland men de samsas här med resenärer och tillfälliga besökare, som bland andra Carl von Linné, den danske epikern Harald Kidde och blankversekvilibristen Göran Palm. Principen leder också till att ett antal mindre kända namn ägnas uppmärksamhet medan andra och mer renommerade hamnar utanför framställningen. En värmländsk litteraturhistoria ger naturligtvis plats åt galjonsfigurer som Tegnér och Geijer, Fröding och Lagerlöf, åt Göran Tunström, Bengt Berg och Lars Andersson men också åt mindre erkända såsom Sigge Stark (Signe Björnberg) och Gustaf Schröder. Kriminalfiktionen ska få sitt avsnitt liksom barn- och ungdomslitteraturen. I några fall överskrids gränsen till andra medier. Ulf Malmros filmer och TV-serier har med all sannolikhet format en del av den samtida uppfattningen om Värmland och det värmländska och hör därför hemma i detta sammanhang.

En värmländsk litteraturhistoria är alltså i första hand texttolkande men ger också en summarisk beskrivning av litteraturens infrastruktur: tryckerier, bokförlag och bibliotek, pressens betydelse som litteraturspridare, författarfackliga organisationer med mera.

I våra dagar är termen ”litteratur” vanligen synonym med ”skönlitteratur”, det vill säga främst fiktionstexter som romaner, dikter och dramer. Saken ställer sig något annorlunda när man behandlar äldre diktning, också kallad ”vitterhet”, som bland annat omfattade vältalighet, (högtidstal, orationer, predikningar m.m.), tillfällesdiktning och humanistisk vetenskap. En klassisk text som Erik Gustaf Geijers Minnen (1834), hör utan tvivel till vitterheten även om den inte är en fiktiv framställning och kan förstås inte förbigås i ett sammanhang som detta.

Minnen väcker också frågan om man inom den värmländska textgemenskapen kan urskilja några speciella traditionssammanhang som framträder starkare här än på det nationella planet? Man kan alldeles tydligt höra frödingska tonfall hos många samtida diktare och säkert har Fredrik August Dahlgrens tidiga alstring på folkmål haft avgörande betydelse för den starka värmländska dialektdiktningstraditionen. Göran Tunström återkommer gång på gång i sitt författarskap till Selma Lagerlöf och beskriver henne både som inspirationskälla och tung börda. Det är knappast heller någon tillfällighet att Lars Andersson skrivit en bok om Tage Aurell. Traditionsbyggandet tar sig uttryck i också jubileumsfester, författarmuséer och minnesplatser. Knappast någon annan region är så ivrig med att namnge gator, parker, skolor och hotell efter sina diktare. 

”Man kan ej förtiga att detta Folk äro mycket benägna till skaldekonst eller Poesi”, noterade en värmländsk kyrkoherde redan i början av 1700-talet och det tycks som om omdömet fortfarande har fog för sig. Värmland beskrivs gärna som poesins och berättarkonstens förlovade land. Litteraturen är en del av varumärket Värmland och den plats där den värmländska självbilden skapas. I litteraturen formas en regional identitet. Också det är ett skäl att skriva En värmländsk litteraturhistoria.

En värmländsk litteraturhistoria är uppdelad på två volymer. Den första sträcker sig fram emot 1940-talet, men uppdelningen är inte strikt, eftersom andra principer än kronologiska inte sällan styr framställningen. Detta gäller i högre grad del II än del I. I verkets andra volym, liksom på några ställen i volym I, styrs dispositionen emellanåt av sådant som tematiska, genremässiga och geografiska principer. I litteraturförteckningen i del II upptas de viktigaste källorna till våra framställningar om de olika författarna, genrerna och perioderna. Här kan man också finna tips för vidare läsning.

En värmländsk litteraturhistoria / A Literary History of Värmland aims to tell, not the literary history of the Swedish province Värmland, but a literary history of Värmland. It tells one story out of many possible stories. It does not claim to be comprehensive or exhaustive. Its main focus is on texts about Värmland – and, to a certain extent, texts in Värmland – a line of tradition in which conceptions of the province are created and passed down and in which myths are established and gradually turned into clichés and stereotypes. A central question that is put in this two-volume work is: – How has literature – taken in a wide sense – given birth to some of our conceptions of the region and of its inhabitants?

The searchlight is directed, then, towards meaning-making stories, which can be said to form a canon – texts that together shape and transform the tradition of how to conceive of Värmland. Värmland can be seen as a virgin territory of deep forests and glimmering waters. It can be Wilderness, Garden, Border-Land, the Realm of the Iron, and in modern days Depopulation Region and Trash Land. A Literary History of Värmland is also about the inhabitants of the region and their presumed regional character traits, conceived of as a specific ‘värmlandic’ disposition, nature, or temperament, which is expressed in the self-image of the inhabitants as well as in other people’s conceptions of them. How is the typical ‘Värmlandic’ person conceived of in literature? Like Löpar-Nisse (Nisse the Runner) in Fredrik August Dahlgren’s famous play Wermlänningarne (1846), like Splendid in Göran Tunström’s Juloratoriet / The Christmas Oratorio (1983) or like the lazy and work-shy Pölsa in Ulf Malmros’s Smala Sussie (2003)?

A Literary History of Värmland is first and foremost a history of literary texts, and secondly of the authors of these texts. Authors’ biographies are only of secondary importance; if the authors were born in Värmland or not, or if they ever lived there is not relevant. In this context a ‘Värmlandic’ author is an author who has written about Värmland, regardless of his or her origin or place of residence. This is an important principle, but does of course not preclude authors who have personal ties to the region. You will find that people born or living in Värmland often tend to write about Värmland. In this account, though, they are accompanied by travelers and temporary visitors, like Carl von Linné, the Danish novelist Harald Kidde and the blank verse equilibrist Göran Palm. This principle also results in attention for some authors of less renown while more famous authors are at times left outside of the account. In A Literary History of Värmland room is made for figureheads like Esaias Tegnér and Erik Gustaf Geijer, Gustaf Fröding and Selma Lagerlöf; for Göran Tunström, Bengt Berg and Lars Andersson; but also for less renowned authors like Sigge Stark (Signe Björnberg) and Gustaf Schröder. Crime fiction has its chapter, as well as children’s literature. Sometimes the border between media is crossed. The films and TV-series by Ulf Malmros have very likely contributed to the contemporary image of Värmland and its inhabitants and are therefore discussed.

A Literary History of Värmland consists mostly of textual interpretations but also makes room for shorter accounts of literary infrastructures: printing presses, publishers and libraries, the periodic press as literary arena etc.

In our days the term ‘literature’ often means novels, poems and theater plays. This was not so in the past. Literature could also be formal speeches, preaching, funeral poems and wedding poems, scientific works and so on. A classical text like Erik Gustaf Geijer’s Minnen (Memories, 1834) is neither fiction nor poetry and yet it is literature and cannot be overlooked in this context.

Värmland is often described as the promised land of poetry and stories. Literature is part of the trademark of the region and literature is where the self-image of the region is created. This is a good reason for presenting a literary history of Värmland.

Artikeln diskuterar, med utgångspunkt i begreppet parrhesia, så som det beskrivs av Michel Foucault, sanningslidelsen hos Sven Delblanc och hos Voltaire. Ett säskilt fokus ligger på karaktären Rouet i Delblancs roman Speranza. Delblanc angav själv att denne var "kalkerad på Voltaire".

”The Pleasurable Sinner. Epistle 23 and the Lutheran Aspects of Carl Michael Bellman’s Poetry”

(Den välbehaglige syndaren. Epistel 23 och det lutherska hos Bellman)

 Through studying Epistle no 23 in Fredman’s Epistles, this article investigates the compassionate gaze in Carl Michael Bellman’s poetry. The structure of “Fredman’s Epistle No. 23, which is a Soliloquy, when Fredman lay in front of the Creep-in Tavern, opposite the Bank Building, a summer night in the year 1769” is modelled on the complaint psalms in the biblical Book of Psalms. Like these psalms Epistle 23 consists of a large portion of complaints, descriptions of a situation of need, and cries for help, followed by a sudden and unmotivated transformation and finally expressions of thankfulness and joy. The same structure also characterizes the chore of Martin Luther’s religious thinking, as shown in his On the Freedom of a Christian (1520). In a most paradoxical way the sinner is suddenly — without any doing of his own — declared righteous and pleasurable to God, thanks to the redemptive death of Christ. While still on this Earth man is simul iustus et peccator — at the same time a sinner and completely righteous. Likewise, Bellman portrays a man that is at the same time wretched, miserable and lost — and worthy, pleasurable and loveable. And this pleasurableness has nothing to do with morals. It is all grace. With this redeeming gaze — in Luther and in Bellman — also comes an appreciation of everyday earthly and bodily life. Neither in Luther nor in Bellman is that which is worthy and holy to be found in convents or churches, but instead in living rooms, streets, and even taverns and gutters, as in Epistle 23. And the light of grace shines not only on Fredman but on Bellman’s poetic world as a whole.

This article analyses four 18th-century poems on the issues of theodicy and a moral world order, which were central to Enlightenment discourse and to figureheads such as Bayle, Leibniz, Voltaire and Hume. Theodicy was discussed in the leading countries of culture, England and France, as well as in peripheral countries like Switzerland and Sweden. The main focus is on the Swedish poet Hedvig Charlotta Nordenflycht. A comparison of Nordenflycht’s poems with those of Pope, von Haller and Voltaire makes clear that Nordenflycht actively engaged with the works of these leading figures, thus contributing to the worldview debate in the Enlightenment era.