I denna artikel undersöks hur ungdomar på två olika yrkesförberedande gymnasieprogram på en gymnasieskola talar om och talar på dialekt i ett geografiskt område där dialekten länge har haft hög kulturell och social status. Två fokusgruppssamtal analyseras för att undersöka både vilka uppfattningar om – och attityder till – dialekter och dialektalt språkbruk som uttrycks samt vilka dialektala varianter som deltagarna själva använder när de samtalar med varandra. Med utgångspunkt i en innehållsanalys och en dialektal språklig analys visar resultaten att deltagarna uttrycker tämligen bestämda uppfattningar om och attityder till dialektalt språkbruk, att en majoritet av dem betraktar dialekten som sin egen och att de även är stolta över den. Resultaten visar även att ungdomarna tenderar att positionera sig själva genom att hänvisa till den egna dialekten och uppfattningar om vem som är typisk dialekttalare. Den språkliga analysen visar hur ungdomarna även använder ett stort antal dialektala varianter när de diskuterar dialekter med andra ungdomar.

Flera tidigare studier har visat hur ungdomar tenderar att överge ett dialektalt språkbruk till förmån för en mer standardspråksnära varietet (se t.ex. Horn, 2019; Svahn & Nilsson, 2014). En sådan tendens relateras ofta till faktorer som mobilitet, lokal förankring, positionering och uppfattningar om vilket slags språkbruk som är förväntat i olika sammanhang (Monka m.fl., 2020; Nilsson & Nylund Skog, 2019; Røyneland & Jensen, 2020). Samtidigt har många svenska dialekter fått en ny, inte sällan, lägre status. Dock verkar det som att många elever på yrkesförberedande gymnasieprogram i större utsträckning behåller sitt dialektala språkbruk jämfört med jämnåriga elever på högskoleförberedande gymnasieprogram (Gunnarsdotter Grönberg, 2004; Svahn, 2007). Samtidigt saknas det studier om hur elevers dialektala språkbruk ser ut inne på en yrkesförberedande gymnasieskola och hur språkbruk kan variera i olika spatialt avgränsade miljöer, och detta inte minst i geografiska områden där dialekten alltjämt har hög social och kulturell status vilket är ingången i mitt pågående avhandlingsprojekt. Under föredraget presenterar jag preliminära resultat från mitt avhandlingsprojekt, där jag undersöker hur gymnasieelever på olika yrkesförberedande gymnasieprogram på en skola i Värmland talar om och talar på dialekt samt hur de uppfattar sitt språkbruk i relation till språkliga förväntningar i skolan. Det insamlade materialet består av inspelade fokusgruppssamtal som har analyserats utifrån en sociodialektologisk ansats (se Trudgill, 1975). Analysen visar att eleverna är både mer och mindre dialektala än förväntat, att dialekt kan uppfattas både som en möjlighet och ett hinder samt att dialekt kan fylla olika funktioner i olika skolsammanhang beroende på hur olika platser uppfattas. 

Tidigare studier har visat hur mötet mellan skolans standardspråkliga norm och elevers dialektala bakgrund kan ge upphov till språkliga utmaningar för dialekttalande elever (Dahlstedt 1979; Snell & Andrews 2017; Trudgill 1975). Sådana utmaningar kan relateras till frågor som vilket språk som förväntas i skolan, hur olika språkliga varieteter kan medföra sociala och språkliga implikationer samt hur det för en del elever kan bli aktuellt att byta från dialekt till mer standardspråkliga varieteter i skolmiljön (Hultgren 1983; Loman 1984; Snell 2013). Denna fråga undersöktes av Sven Hultgren (1983) som i sin doktorsavhandling ”Skola i dialektal miljö” konstaterade att sådana utmaningar inte främst uppfattades av eleverna själva, utan snarare av lärare som inte själva talar den lokala dialekten men som uppfattar att dialektala varieteter leder till språkliga hinder i undervisningen.

Drygt 40 år efter Hultgrens undersökning kvarstår frågan hur dialekttalande elever uppfattar mötet med skolans ofta standardspråkliga förväntningar och krav. I det föredrag som föreslås här presenteras preliminära resultat från mitt pågående avhandlingsprojekt, där jag undersöker hur elever på tre olika yrkesförberedande gymnasieprogram på en gymnasieskola i Värmland uppfattar mötet mellan den egna dialektala varieteten och skolans språkliga förväntningar och krav i olika skolämnen. Det insamlade materialet består av inspelade fokusgruppssamtal som har analyserats utifrån en sociodialektologisk ansats (se t.ex. Trudgill 1975).

Preliminära resultat tyder på att de deltagande eleverna uppfattar mötet med skolans språkliga förväntningar och krav på en rad olika sätt, vilket både kan ses gå i linje med och avvika från resultat i tidigare studier. Vid en jämförelse mellan de tre gymnasieprogrammen framkommer både skillnader och likheter, där synen på den egna dialekten som resurs och hinder förefaller gå i linje med andelen teoretiska kurser i gymnasieprogrammen. Under föredraget diskuteras de preliminära resultaten vidare, såväl ur ett didaktiskt som ur ett sociodialektologiskt perspektiv med fokus på elevernas upplevelser.

Alltsedan de första studierna av språklig variation har platsen varit en viktig faktor att begrunda i studier av hur språkbruk kan variera. Historiskt har platsbegreppet framför allt använts som ett geografiskt avgränsat begrepp, där en viss plats har setts indexera en viss språkart (se t.ex. Schrambke 2010). Genom att i stället anlägga ett socialsemiotiskt perspektiv på plats blir det möjligt att bredda analysen och göra skillnad mellan platsen som geografiskt och fysiskt rum och stället som socialt och kulturellt konstruerat (Cresswell 2015; Lefebvre 1991). Ett sådant perspektiv kan relateras till frågor som hur olika ställen kan uppfattas på olika sätt baserat på ställenas sociala identitet vilka i sin tur är avhängiga relationen som olika personer har till dem (Berleant 2003; Björkvall et al. 2019, 2020; Östman 2017). I det föredrag som föreslås här presenteras preliminära resultat från mitt pågående avhandlingsprojekt, där jag undersöker meningsskapande processer i platsskapandet på en yrkesförberedande gymnasieskola i Värmland, och hur elever uppfattar, talar om och talar på olika ställen i skolan (jfr van Leeuwen 2004). Materialet består av inspelade fokusgruppssamtal som har analyserats utifrån Lefebvre (1991) och Cresswell (2015). Preliminära resultat tyder på att olika ställen uppfattas på olika sätt, vilket både kan ses i relation till spatiala och semiotiska aspekter och till ställenas indexerade språkliga förväntningar. Under föredraget diskuteras det preliminära resultatet vidare dels ur ett socialsemiotiskt perspektiv på plats och ställe, dels ur ett sociolingvistiskt perspektiv med fokus på hur den språkliga variationen tycks vara avhängig den meningsskapande processen.